Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leder demokratiernas
militarisering till
fascism?
Av Folke Fridell
När fascismen för första gången fick fast
mark i Italien, var det många som dömde
denna vålds- och terrorrörelse till en både
hastig och snöplig hädanfärd. Fascismen var en
typisk efterkrigsföreteelse, som skulle
försvinna när världen åter hunnit tillfriskna.
Mussolini var en storartad aktör, som tack vare
sin skådespelartalang lyckades att för ett kort
historiskt ögonblick tjusa det italienska folket.
Ingen drömde väl den gången om, att
fascismen så småningom skulle konsolidera sin
ställning nästan i världens alla hörn och utgöra en
den mest koncist verkande international. Man
tog då inte med i räkningen, att fascismen
endast är en form av kapitalism, en form, som
passar all kapitalism i farans stund, och som
alltså måste hälsas med förtjusning inom alla
reaktionära kretsar.
Den gångna tiden har varit blodigt men
hälsosamt lärorik, och i dag är man åtminstone
i stort sett på det klara med den hotande
fas-cistfaran, fast man ännu så länge envist söker
skilja på demokratisk och fascistisk kapitalism.
Att fascistfaran är överhängande kan i dag
inte frångås. Från att från början vara en
specifikt italiensk företeelse, har den svept ut
till en världsrörelse av gigantiska mått, en
internationell företeelse, som visserligen inte
bygger på några ideologiska anknytningspunkter
— som bekant har faseistiseringen föregåtts av
den våldsammaste nationalism — men som dock
har frihetens förintande och nedslåendet av
arbetarrörelsen som gemensam uppgift.
Inför en hotande världsfascistisering ha de
demokratiska staterna påbörjat en
upprust-ningsperiod utan historiskt motstycke. Som
initiativtagare och propagandister för denna
forcerade upprustning stå i dag inte endast
reaktion och militär, utan även stora och betydande
folkrörelser acceptera upprustningen som
någonting oundvikligt och ge den sitt aktiva och
högljudda gillande. Fascistfaran har
skapat-om mentaliteten hos de stora folkliga
organisationernas medlemsmassor vis å vis deras
inställning till militarismen; förut principiellt
anti-militära folkrörelser tävla nu med varandra i
krigschauvinistisk och upprustningsvänlig
villighet.
Är det då inte nödvändigt med en beslutsam
kamp mot fascismen? Jo, det är mer än
nödvändigt, det är ofrånkomligt, för så vitt
mänskligheten inte vill gå under. Att fascismen do
senare åren oerhört utökat sin makt, är också
fullständigt ofrånkomligt.
När Mussolini några år efter fredsslutet kom
till makten i Italien, saknade lian
naturligtvis varje förmåga till krigisk expansion. En
aldrig så liten ekonomisk press från övriga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
