Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med korta mellanrum, under vilka
arbetslösheten härjar och den kapitalistiska
ämnesomsättningen vägrar att fungera. Arbetslöshet bland
industrins och jordens massor blir följden,
bankrutter bland småbönderna bringa detta
samhällsskikt till ränteslaveri och elände.
Stock-ningar uppstå inom produktionen. Folket
försättes i ett tillstånd av nöd och lidande och det
revolutionära missnöjet jäser på botten. Man
ropar på statens reglerande ingripande på det
ekonomiska området till kapitalismens stöd,
och statens våldsmakt mot massorna
mobiliseras politiskt. Klasskampen blir akut och
våldsam under trycket av det ackumulerade
eländet. De ”demokratiska” regeringsformerna
lämna i allmänhet ingen tillräcklig garanti åt
kapitalismen. Den söker sig fram till diktatur
för krossandet av demokratin och arbetarna.
Uppgörelsen under denna period av våldsam
klasskamp sker icke i parlamentet, utan på
gatan eller slagfältet. Kapitalismen segrade i
Spanien därför att den internationella
reformismen slöt upp på kapitalismens sida mot
den spanska arbetarklassen.
Reformismens ”politiska demokrati” ställes
således på avskrivning och ersättes med
diktatur. Detta är den allmänna
utvecklingstendensen, och den lägger under sig land efter
land, därför att reformismen icke är en
tillräckligt stridbar form av socialistisk
arbetarrörelse, som kan besegra kapitalismen. Den är
van att paktera, kompromissa, dagtinga, men
ieke att kämpa. Den förmådde icke kämpa mot
Mussolini i Italien, den förmådde icke kämpa
mot Hitler i Tyskland, den förmådde
visserligen göra en gest, som ”räddade äran” i
Österrike, men icke att bjuda Dollfuss effektivt
motstånd, långt mindre segra. Den förmådde icke
bekämpa Hitler i Tjeckoslovakien. Endast i
Spanien restes motstånd, därför att det fanns
en revolutionär arbetarrörelse, den
anarkosyn-dikalistiska, som tog ledningen. Men här ledo
arbetarna nederlag tack vare, att reformismen
i andra länder allierade sig med fascismen mot
den spanska socialismen i och genom
vapenblockaden.
Reformismen och demokratin som medel till
socialism, karakteriseras således av tvenne
egenskaper: kampoduglighet och förräderi.
Förräderi i Tyskland 1918—19.
Kampoduglighet i Italien 1920, Tyskland 1933, Österrike
1934, Tjeckoslovakien 1939. Förräderi under
det spanska kriget 1936—1939.
Därmed har reformismen i tillräcklig grad
demonstrerat sin egen oförmåga till
kapitalismens bekämpande och ådagalagt, att endast
en revolutionär rörelse kan föra socialismen till
seger.
Reformismen, som byggt på den politiska
demokratin, har levt i den föreställningen,
att liberalkapitalismcn måste avlösas av
socialismen, förverkligad genom fortskridande
reformer. Något annat har inträffat. Den
dödsdömda liberalkapitalismen har börjat
förvandlas till monopolkapitalism, en
monopolkapitalism som spränger nationalkapitalismens
gränser och blir internationaliserad. Demokratin är
en politisk samhällsform, som svarar till
liberalkapitalismens epok. Monopolkapitalismen
kräver andra politiska former. Diktaturen är
den politiska styrelseform
monopolkapitalismen behöver. Den ger statsapparaten den
nödvändiga hårdheten och hänsynslösheten för
kuvandet av arbetarmassorna. Den ger den
samtidigt makt mot liberalkapitalismens efterblivna
rester. Den ger möjlighet till ”planekonomi”
under statstvång. Det är denna utveckling som
reformismen icke kalkylerat med. Bakom
liberalkapitalismen ligger icke med något
historiskt tvång socialismen, där ligger
monopolkapitalism och statstotalism, den moderna
kapitalismens ekonomiska och politiska
formation.
Denna utvecklingskedja kunde
naturligtvis-brytas av en socialistisk arbetarklass, men
allenast genom hård och hänsynslös kamp, icke
genom reformer, eftersom monopolkapitalismen
undanskaffar den demokrati, som skulle vara
ett redskap till reformernas genomförande. Det
är här en arbetarrörelse med en annan struktur
och ett annat innehåll, ett revolutionärt
innehåll, har en historisk uppgift. Och det är här
anarkosyndikalismen bjuder en möjlighet.
Huruvida denna möjlighet skall bli historiskt
utnyttjad på ett sådant sätt, att den hejdar
diktaturens utbredning, skola vi inte gå in på
i detta sammanhang. Vi vilja blott konstatera,
att anarkosyndikalismen bjuder den enda
möjligheten. Det är också därför den har existens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
