Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teckning av Castelo: Det skall lära dem att
inte ha några idéer.
Men också detta varade bara ett par år.
Efter högerns valseger på hösten 1933 började
godsägarna och deras förvaltare sabotera den
sociala lagstiftningen. Lönerna sänktes hastigt
ned till den gamla nivån, och det grå eländet
kom tillbaka igen. 43,000 lantarbetare, vilka
av Azanas regering uppnått att man genom
nöddekreten gav dem jord att arrendera på
två år, kördes av feodalherrarna helt enkelt
bort från den jord de börjat uppodla, och den
på flera hundra år icke längre brukade jorden
fick åter ligga i träde. Här som knappast
någon annorstädes visade det sig att den
spanska jordfrågans lösning, vilken i positiv
mening inte skulle ha varit någon revolutionär
åtgärd utan bara en åtgärd för bevarande av
staten, mindre var och är en ekonomisk än en
politisk fråga och — som en av ledarna för
agrarreforminstitutet, en bekant agronom och
fackman på sitt område, sade — ”latifundie-
ägarna skydda sig mera än mot materiell
förlust mot förlusten av sitt hittillsvarande
oinskränkta herravälde över jorden, som i deras
händer var ett maktpolitiskt instrument”.
Den forna regimens andra huvudstöd —
kyrkan — kämpade lika beslutsamt mot varje
minskning av dess makt från republikens sida.
Det spanska folket i sin övervägande
majoritet är inte antireligiöst och inte
kristendoms-fientligt — det bästa beviset var att man
genom frivilliga arbetarvakter skyddade många
protestantiska kyrkor och prästgårdar, medan
de värsta excesser förövades mot de katolska
kyrkorna och klostren. Och hur många lägre
prästmän ha inte sedan gammalt kämpat på
folkets sida och med den republikanska
regeringen mot den mäktiga kyrkan, som ville
bevara en politisk maktregim! Faktum är i varje
tall att det spanska folket sedan århundraden
är fyllt av ett glödande hat mot prästerskapet,
vilket — i stället för att vara Kristi
ståthållare på jorden — alltid stått på utsugarnas
och det andliga förtryckets sida. Och detta
hat, som ofta tagit sig uttryck i
nedbrännandet av kyrkor och kloster, delas också av
Spaniens största andar. ’Befria sig från
kyrkans förmynderskap” är en gammal spansk
dröm. Goya, som var det spanska folkets
samvete, drömde inte om annat. Ty den spanska
katolicismen, Som ända till för 100 år sedan
ännu använde inkvisitionen som vapen för
att straffa varje trots mot bokstavstrom med
döden, den spanska kyrkan, som aldrig låtit
någon reformation uppstå inom sig, tyngde
som ett likkistlock på det spanska folket, vars
framstående andliga gåvor därför inte kunde
komma till sin rätt.
För att förverkliga denna dröm hade
republiken bort. göra två saker: beröva kyrkan
all politisk och ekonomisk makt, avskaffa
prästerskapets monopol på undervisningen i
skolorna samt uppbygga ett skolväsende,
vilket skulle likvidera analfabetismen och höja
de breda massornas bildningsnivå i jämnhöjd
med den som rådde i det övriga Europa.
Den första republikanska regeringen
sparade inte på proklamationer av frihetlig art.
Tyvärr stannade det också här vid bara
proklamationer, vilka visserligen ådrogo sig de
klerikala och klerikalt sinnade kretsarnas hela
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
