Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
publiken ville taga ifrån dem deras
jordegendomar. Bara med dessa argument har
jesuitledaren lockat otaliga miljoner för sin
”Ac-cion Populär” ur feodalherrarnas och dem
närstående storkapitalisters fickor. Räknar
man därtill kyrkans oerhörda rikedom —
enbart jesuiterna lära ha investerat sex
miljarder i det spanska näringslivet! — så kan man
göra sig ett begrepp om de väldiga summor
som obehindrat kunde korrumpera den
offentliga opinionen och förbereda störtandet av
den för kyrkan obehagliga regimen.
Det enda område, på vilket republiken
verkligen har att notera verkligt positiva
prestationer, är det världsliga skolväsendet. Före
1931 behärskade prästerna helt och hållet
folk-skoleundervisningen, och mellanskolorna
(läroverken) till största delen. 350,000 barn
besökte då de 3,851 ordensskolorna, medan andra
hundratusental voro dömda till hopplös
analfabetism. Den nya regeringen beslöt att inom
två och ett halvt år överföra alla
ordensskolorna i statens hand samt skyndsamt taga itu med
verket att inrätta nya skolor. Den stora
skolreformrörelsen kunde under republikens
första två år röra sig fritt utan förföljelser.
Redan första året öppnades 7,000 statliga
skolor, — eller precis lika många som monarkien
inrättade på tio år! Bristen på lärarekrafter
skulle avhjälpas genom snabbkurser för
lärare; ”pedagogiska missioner” grundades och
grupper av entusiastiska studenter och unga
professorer drogo genom landet för att föra
bildningens och kulturens fackla ut till de
avlägsnaste byar. Men all än så stor entusiasm
kunde inte hastigt avhjälpa bristen på lärare
och tyvärr måste man t. o. m. tills vidare
upprätthålla ordensskolorna, — ty hur skulle man
på 2 % år kunna taga igen allt som man
försummat under flera generationer! Därigenom
bibehölls också nödvändigtvis den lärarefrihet,
som genom lagen fråntagits munkar och
nunnor. Väsentligt bättre än i genomsnitt för hela
landet såg det dock ut i Katalonien. Denna
provins, som ju alltsedan den katalanska
frihetsrörelsens uppväxt levat ett eget kulturliv
och av nationella och språkliga orsaker alltid
hade bekämpat den centralspanska och
kleri-kala makten, satte just sin stolthet i att bevisa
att den hade de flesta och bästa skolor i Spa-
nien. Barcelona, ”skolreformens stad”, ökade
åren 1931—1936 sin skolbudget till det
tredubbla! I hela Katalonien gick år 1936 endast
femtio procent av befolkningen i andliga och
privata skolor, den andra hälften besökte
världsliga skolor som präglades av den moderna
pedagogikens fria initiativ och hade en
entusiastisk lärarepersonal.
Mest tveksamt tog man itu med republikens
tredje uppgift, arméns republikanisering.
Varje framgångsrik revolution hittills såg sig
ställd inför den uppgiften att skapa sig en
egen armé, genom att avväpna de besegrade
samhällsskikten och av lojala representanter
för den segrande klassen upprätta en
skydds-trupp (så gjorde Cromwell med sina
”järnsidor”, så var det med nationalgardet i
Frankriket, Minute Gen och kontinentalarmén i
Förenta Staterna, röda gardet och den röda
armén i Sovjetryssland). Den spanska
”revolutionen” var ju doek ingen riktig revolution;
bourgeoisin som övertog regeringen i stället
för de feodala skikten, hade inte med egna
krafter tillkämpat sig segern, utan hade
kommit till makten på proletariatets axlar. I
allmänhet kan man säga, att det i Spanien år
19.31 inte fanns en fullt utbildad bourgeoisi,
varken i ekonomisk eller i social mening.
Finanskapitalet var mycket för intimt insyltat
med godsägareklassen för att föra någon egen
klasspolitik, och stor- och småbourgeoisin
saknade varje kraft samt fruktade det
uppåtsträvande proletariatet mera än den nyss
besegrade reaktionen. Denna ångest, som en
amerikansk författare betecknat som ”ångesten för
det egna ödet”, påtryckte ju aprilrepublikens
hela tveksamma politik dess stämpel, och i
behandlingen av militärfrågan blev den kanske
mest uppenbar.
Den spanska armén har sedan gammalt fört
en egen tillvaro utanför nationen och har
alltid förträffligt väl förstått att skrupelfritt
genomföra sina egoistiska önskningar på folkets
bekostnad. Om den dåvarande regeringen inte
gick med på att’ tillfredsställa alla än så högt
ställda krav, så tillgrep man helt enkelt det
omtyckta medlet ”pronunciamientos” och
hissade revoltens fana. Därvid fanns det väl i
hela Europa ingen armé vars ledning var så
outbildad, feg och ärelös som den spanska och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
