Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade de endast kunnat tillkämpa sig genom att
fullständigt avskaffa kapitalisternas
äganderätt.
Idag förstår man med demokrati politiskt
och socialt likaberättigande för alla.
Denna uppfattning har slagit igenom särskilt
under de senaste åren, då de totalitära
staterna hotade allas frihet. Inom
folkfrontsrörel-serna (i Frankrike, Spanien etc.) förenade
sig arbetarrörelsens olika schatteringar: den
småborgerliga radikalsocialismen med
anarkisterna kring ett och samma mål — att försvara
de demokratiska friheterna mot fascistemas
angrepp. Arbetarna synas emellertid härvid
vara på det klara med att demokratin bör
utfyllas med ett nytt socialt innehåll. Franska
landsorganisationen (CGT) har förelagt
folkfronten, till vilken den också anslutit sig,
ett ekonomiskt program och uttryckligt
förklarat, att demokratin kan bevaras och
försvaras endast med genomförandet av detta
ekonomiska program. Det kräves en
”demokratisering av egendomen”, av
egendomsförhållandena — med andra ord en socialisering av hela
nationens egendom. Den politiska
demokratin är inte tillräcklig; den måste kompletteras
med den ekonomiska demokratin. Båda
tillsammans kunna skapa en totalitet av sociala
förhållanden och nya livsbetingelser, vilka
skänka den enskilde ett större mått av frihet
och välstånd.
Avlönad semester, beviljande av sjukhjälp,
olycksfallsförsäkring, ålderdomsförsäkring och
liknande förbättringar utgör ett socialt
framsteg. I den mån arbetarnas levnadsstandard
stiger, ökas också deras inflytande inom det
offentliga livet, i politiken, i kulturlivet och
staten. Men allt detta medför ännu inte
likaberättigande, så länge arbetarna inom
företagen inio själva äro likställda med företagarna
i fråga om den ekonomiska ledningen och
fördelningen av vinsten. Om den s. k. ekonomiska
demokratin har någon mening, så kan det bara
vam den att avskaffa egendomsprivilegiet inom
näringslivet. Den politiska makten är i dag
formellt lika fördelad i de demokratiska
länderna. Den fullständiga sociala befrielsen
för arbetarna kan dock inte bli ett resultat
därav; den politiska makten ensam i och för
sig betyder icke mycket. Först då också den
ekonomiska makten blivit lika fördelad mellan
alla arbetande, först då kan den sociala
rättvisan förverkligas.
Ätt den formella demokratin inte är
liktydig med social rättvise,, blev klart för de
franska arbetarna på våren 1936.
Arbetarpartierna och de med dem förenade
radikal-socialisterna hade vunnit majoritet vid valet.
Folkfronten kom till makten; dess obestridde
ledare Leon Blum blev konseljpresident. Nu
borde regeringen ha dekreterat den
ekonomiska demokratin. Arbetarna sågo sig emellertid
tvungna att besätta arbetsplatserna, ty det
visade sig snart att den politiska makten
ensam var ur stånd att på det sociala området i
materiella förbättringar omsätta demokratins
principer. Genom sina aktioner på det
ekonomiska’ området, som genomfördes av dem
själva, uppnådde de franska arbetarna
liknande och på det ekonomiska området till och med
ännu större fördelar än de tyska arbetarna år
1918 genom den tyska revolutionen. Utan
t.vivel stodo de franska arbetarna under dessa
14 dagar i spetsen för hela världens
proletariat och dess förhoppningar.
Under de därpå följande åren gick
återigen mycket av de tillkämpade fördelarna
förlorat. Demokratin visade sig vara för svag.
Likaberättigandet på det ekonomiska området
uteblev. Det existerar ingenstädes, varken i
demokratierna eller i de totalitära staterna —
icke ens i Sovjetunionen.
Tidigare menade man med liberalism
ungefär det som man nu menar med demokrati.
Det borgerliga idealet är ett liberalt
ekonomiskt system under en demokratisk
författning. Men detta sy7stem medförde ingen
lösning på de sociala frågorna. Demokratin
ledde inte till frihet, liberalismen inte till
socialism. Däremot ha båda jämnat vägen för
fascismen. Där politisk frihet plus social
i-ättvisa äro rådande, där är vägen spärrad för
fascismen; där råder socialism.
Fascismen och nationalsocialismen ha
bundit allt vid staten: näringslivet, friheten,
kulturen, ja livet självt. Det totalitära systemet
tynger ned alla. För att befria sig från det,
vill man förena alla på en försvarsfront:
borgare och arbetare, religiösa och fritänkare,
besittande och egendomslösa. Alla förenas un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
