Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
da missnöjet. Den är ”droppen som holkar ur
klippan”. Och registerkampen skapar i det
långa loppet fram en moral likadan som den
en rejäl handlare har då han säljer sina varor,
nämligen att arbetaren icke lämnar ut sin vara,
som i detta fall är arbetskraften, förrän han
erhåller det pris som han genom
organisationen satt på densamma.
Att avtalen skulle skydda mot lönereducering
under lågkonjunktur, är ren bluff. Om
bolagen önska reducera, så ha de möjligheter att
kringgå avtalet och lagen. Hällefors A.-B.
t. ex. krävde 15 procents reducering för
skogsarbetarna 1932, mitt under avtalstiden. Om
arbetarna inte godtogo reduceringen, så hotade
bolaget att icke sätta igång något skogsarbete
den säsongen.
Sågverksindustriarbetareförbundets styrelse ingrep och bolaget lämnade i nåd
tillbaka några procent, men det blev i alla fall
en avsevärd reducering. Mölnbaeka—Trysil,
m. fl. bolag har under avtalstid upprepade
gånger ändrat avverkningsinstruktionerna, så
att det i realiteten inneburit reduceringar på
10 å 12 procent. Lika var det med
skogsarbetarna under Fagersta Bruk. De voro
organiserade i Lantarbetareförbundet. Arbetsledningen
dekreterade lönereducering under avtalstiden,
med hot om att ställa in arbetet. Arbetarna
sade nej, men förbundsstyrelsen uppmanade
avdelningen att taga reduceringen, med följd
att avdelningens ordförande egenmäktigt
gjorde upp om reducerade priser. Skogsarbetarna
ha sedan lämnat förbundet och övergått till
SAC.
Efter världskriget var det ganska allmänt
bland arbetsköparna att man dekreterade
reduceringar efter liknande principer.
Angående påståendet att registret icke skulle
verka för de oorganiserade, så är detta fel.
I ett arbetslag eller på en arbetsplats, där
registerpriset godkänts, gäller detta naturligtvis
för alla, oavsett om de tillhöra SAC, LO eller
äro oorganiserade. Och man är från
register-kommittéernas sida ytterst mån om att tillse,
att registerpriserna hållas. Saken är helt
enkelt den, att registret har på ett så ypperligt
sätt fyllt sin uppgift som model för höjandet
av arbetspriserna, att det fullständigt ställt
reformisternas avtalsmetoder i ”skuggan”.
Jag kan visa, att Skogs- och flottnings 1937
prolongerade flottningsavtalet med
Dalälvarnas Flottningsförening, vars timlöner för de
tre zonerna voro 68, 73 och 78 öre per timma,
samt för fackkunniga trä- och
byggnadsarbetare, vilka efter det flottningen i ett
vattendrag avslutats, utföra arbeten som kräva
fackkunskap, voro 78, 84 och 90 öre per timma.
Samma vår, år 1937, träffades uppgörelse
mellan Dalälvarnas flottningsförening och
skogs-syndikaten i övre Dalarna och Älvdalen, vilken
innebar, att timlönerna för de tre zonerna
höjdes med 10 öre, eller till 78, 83 och 88 öre, samt
för fackkunniga trä- och byggnadsarbetare
samt’ brötlossare från båt, till 90, 95 och 101
öre per timma för de olika zonerna. Vidare
höjdes även den allmänna timlönen vid de
skiljeställen där arbetarna äro syndikalistiskt
organiserade: Rämsö, Torsång och Tägten, med 10
öre, från 68 till 78 öre. Dessa arbetare ha allt
sodan de anslöto sig till SAC haft bättre och
förmånligare villkor än deras kolleger i de
reformistiska förbunden.
Även i Härjedalen höjde våra LS
flottnings-timlönerna till 88 öre per timma. Det högsta
Skogs- och flottnings kunde komma till i
Norrland, där det påfordrats högre timlöner, var
80 öre för huvudflottleder och 85 för biflöden.
Syndikalisterna träffade detta år förmånliga
uppgörelser för 51 lokala samorganisationer,
vilket säger en del.
Risnabbens LS i Norrbotten höjde samma vår
flottningsaekordet med 35 procent, eller
motsvarande 15 öre per timma högre priser, än
vad Skogs- och flottnings avtal stipulerade och
vilket flottningsföreningen givetvis icke ansåg
sig behöva gå med på. Efter varsel från LS
föll arbetsköparen till föga. Till historien hör,
att Skogs- och flottnings avdelning på orten
hotade med strejkbryteri, alltså ställde sig på
bolagens sida. Detta hade LS tagit med i
beräkningen och lät sig icke avskräckas, utan
fullföljde löneaktionen.
1934 genomförde Myrås och Skogens LS i
västra Värmland, priser för skogsarbetet med
det norska skogsbolaget, Norska
Sågbruksföreningen i Halden, som från 12 till 20 procent
överstego priserna i det s. k Värmlandsavtalet,
som eljes är dominerande i provinsen.
Vallstanäs oeh Hofors LS har icke mindre
än tre gånger efter varandra träffat uppgö-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
