Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
.tioner att göra slut på importen av utländska
strejkbrytare i tider av industriella konflikter
samt att lämna materiellt och moraliskt
bistånd åt stridande arbetare i varje land genom
internationella insamlingar bidrog mera till
utvecklingen av ett internationellt
klassmedvetande bland arbetarna än vad de mest
attraktiva teorier kunde ha gjort. De gåvo
arbetarna en praktisk utbildning i samhällsfilosofi.
Det var ett faktum, att efter varje betydande
strejk ökades Internationalens medlemssiffra
oerhört, och övertygelsen om dess naturliga
samhörighet och homogenitet stärktes
oavlåtligt.
På så sätt blev Internationalen den
socialistiska arbetarrörelsens store skolmästare och
konfronterade den kapitalistiska världen med
industriarbetarnas värld, vilken svetsades
samman allt fastare i den proletära solidaritetens
band. Internationalens båda första kongresser,
i Geneve 1866 och i Lausanne 1867,
kännetecknades av en jämförelsevis moderat anda.
Det var de första trevande försöken av en
rörelse som först småningom blev på det klara
med sin uppgift och sökte efter ett definitivt
uttryck. Men de stora strejkrörelsema i
Frankrike, Belgien, Schweiz och andm länder gåvo
Internationalen en mäktig stöt framåt och
revolutionerade arbetarnas sinnen — en
förändring vartill den mäktiga pånyttfödelsen under
denna period av de demokratiska idéerna,
vilka lidit en allvarlig motgång efter 1848 och
1849 års revolutioners sammanbrott, icke så
litet bidrog.
Kongressen i Bryssel 1868 besjälades av en
anda helt och hållet olik dess båda
föregångare. Man kände att arbetarna överallt
höllo på att vakna till nytt liv och blevo allt
mer oeh mer säkra beträffande ändamålet med
sina strävanden. Kongressen förklarade sig
med en stor majoritet för kollektivisering av
jorden och andra produktionsmedel och
uppmanade sektionerna i de olika länderna att
granska denna fråga uttömmande, så att ett
klart beslut kunde uppnås vid nästa kongress.
Härmed antog Internationalen en utpräglat
socialistisk karaktär, vilket på ett mycket
lyckligt sätt kompletterades med arbetarnas
framstående frihetliga inställning i de latinska
länderna. Beslutet att förbereda arbetarna för
en generalstrejk för att möta faran av ett
hotande krig, därför att de voro den enda klass
som kunde hindra det organiserade
massmordet med ett energiskt ingripande, vittnade
också om den anda varav Internationalen var
genomträngd vid denna tid.
På kongressen i Basel 1869 nådde den
stora arbetarealliansens idéutveckling sin
höjdpunkt. Kongressen sysselsatte sig endast med
frågor, som hade ett omedelbart samband med
arbetarklassens ekonomiska och sociala
problem. Den ratifierade de beslut som
Bryssel-kongressen antagit angående den kollektiva
äganderätten till produktionsmedlen, men
lämnade frågan om arbetets organisering öppen.
Men de intressanta debatterna på
Baselkon-gressen visade mycket tydligt att
Internationalens framåtskridna sektioner redan ägnat
sin . uppmärksamhet åt denna fråga och hadc
dessutom kommit till mycket tydliga slutsatser
om den. Detta framgick särskilt av uttalandet
om fackorganisationernas betydelse för
arbetarklassen. I rapporten om denna fråga, som
Eugéne Hins framlade för kongressen i det
belgiska förbundets namn, framställdes för
första gången en helt och hållet ny synpunkt,
som hade en omisskännelig likhet med vissa
idéer hos Owen och den engelska
arbetarrörelsen på 1830-talet.
För att riktigt värdesätta detta måste man
komma ihåg att de olika riktningarna av
statssocialismen på den tiden tillmätte
fackföreningarna antingen alls ingen eller i bästa
fall en mycket underordnad betydelse. De
franska blanqriisterna sågo i fackföreningarna
endast en reformrörelse, med vilken de inte
ville ha något att skaffa, då deras direkta syfte
var en socialistisk diktatur. Ferdinand
Las-salle inriktade hela sin verksamhet på att
svetsa arbetarna samman i ett politiskt parti
oeh var en utpräglad motståndare till alla
fackliga strävanden, vari han såg endast ett
hinder för arbetarklassens politiska utveckling.
Marx oeh ännu mera hans vänner i Tyskland
vid den tiden erkände visserligen
nödvändigheten av fackföreningar för att åstadkomma
vissa förbättringar inom det kapitalistiska
samhällssystemet, men de trodde att deras roll
skulle vara uttömd därmed och att de skulle
försvinna med kapitalismen, eftersom övergån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
