Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
revolutionen. Rådssystemet tål ingen diktatur,
enär det utgår från totalt olika
förutsättningar. I detta system förkroppsligas viljan
underifrån, de arbetande massornas skapande
energi. Men i diktaturen lever endast blotta
tvånget uppifrån, som inte tolererar någon
skapande aktivitet underifrån utan
proklamerar blind underkastelse såsom högsta lag för
alla. De båda systemen kunna icke existera
tillsammans. I Ryssland visade sig diktaturen
segerrik. Därför finns där icke längre några
”sovjeter” d. v. s. råd. Allt som finns kvar
av dem är själva namnet och den grova
karikatyren av dess ursprungliga innebörd.
Rådssystemet för arbetarna omfattar en
stor del av de ekonomiska former som
begagnas av en uppbyggande socialism som av egen
fri vilja arbetar och producerar för att möta
alla naturliga behov. Det var ett direkt
resultat av en fruktbärande utveckling av idéer som
växte fram ur den socialistiska
arbetarrörelsen. Denna speciella idé uppstod ur
ansträngningen att skapa en konkret grundval för
socialismens förverkligande. Denna grundval
syntes ligga i det konstruktiva sysselsättandet
av varje arbetsför mänsklig varelse. Men
diktaturen är ett arv från det borgerliga
samhället, den traditionella produkten av fransk
jakobinism, som släpades in i den proletära
rörelsen av de så kallade Babeufisterna och
senare övertogs av Marx och hans efterföljare.
Idén om ett rådssystem är intimt
sammanvuxen med socialismen och är otänkbar utan
den; diktaturen har däremot ingenting att
göra med socialismen och kan i bästa fall endast
leda till den krassaste statskapitalism.
Diktaturen är en definitiv form av
statsmakten, staten i belägringstillstånd. Liksom
alla andra förespråkare för statens idé utgå
också diktaturens advokater från det
antagandet, att varje påstådd framryckning och varje
temporär nödvändighet måste påtvingas folket
ovanifrån. Enbart denna förutsättning gör
diktaturen till det största hindret för varje
social revolution, vars egentliga element är
folkets fria initiativ och konstruktiva aktivitet.
Diktaturen är ett förnekande av den
organiska utvecklingen, av det naturliga
uppbyggandet underifrån uppåt — den är proklamerande
av förmynderskap över det arbetande folket —
ett förmynderskap som påtvingas massorna
av en liten minoritet. Även om dessa
förespråkare äro besjälade av de bästa avsikter, så
kommer faktas järnhårda logik alltid att driva
dem över till den extremaste despotismens
läger. Ryssland har gett oss det mest lärorika
exempel härpå. Och förevändningen att den
så kallade proletariatets diktatur är något
annat, därför att vi här ha att göra med en klass’
och icke enskilda individers diktatur, kan inte
lura en allvarlig kritiker; det är bara ett
so-fistiskt trick för att lura enfaldiga med. En
sådan sak som en klassdiktatur är ytterst
otänkbar, eftersom den alltid kommer att
medföra enbart ett speciellt partis diktatur — ett
parti som ger sig till att tala i klassens namn,
alldeles som bourgeoisin rättfärdigade varje
despotisk åtgärd i folkets namn.
Idén med ett rådssystem för arbetarna var
i praktiken ett störtande av statsidén som en
helhet; den står därför i ärlig motsättning mot
varje form av diktatur, vilken alltid måste
syfta till den högsta utvecklingen av statens
makt. Denna idés pioniärer inom första
Internationalen insågo att ekonomisk jämlikhet
utan politisk och social frihet är otänkbar; av
den orsaken voro de också fast övertygade om
att likvideringen av den politiska maktens
institutioner måste vara den sociala revolutionens
första uppgift, för att omöjliggöra varje ny
form av utsugning. De trodde att arbetarnas
International var bestämd att undan för undan
samla alla dugande arbetare i sina led, och vid
läglig tidpunkt störta de besittande klassernas
ekonomiska despotism jämte alla den
kapitalistiska statens politiska tvångsinstitutioner samt
ersätta dem med en ny tingens ordning.
Denna övertygelse hystes av alla Internationalens
frihetliga sektioner. Bakunin uttryckte det i
följande ord:
”Eftersom Internationalens organisation ieke
har till syfte att upprätta nya stater eller
despoter utan att radikalt förinta varje enskild
suveränitet, måste den äga en väsentligt olika
karaktär gentemot statens orgmiisation. I
precis lika hög grad’som den senare är auktoritär,
artificiell och våldsam, främtnande för och
fientlig mot den naturliga utvecklingen av
folkets intressen och instinkter — i samma grad
måste Internationalens organisation vara fri,
naturlig och i varje avseende i överensstäm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
