Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller livsmedel till Polen, medan däremot, till
följd av den ett par dagar tidigare ingångna
handels- och kreditpakten mellan Ryssland och
Tyskland, tillförseln av varor från Ryssland
till Tyskland skall ”främjas” och Ryssland på
detta sätt understödja den tyska krigföringen.
Och under kriget skola de båda makterna
kontinuerligt konsultera varandra om
gemensamma intressen (art. III). Den följande art.
(IV) förbjuder Ryssland att deltaga i någon
maktgruppering, som direkt eller indirekt
riktar sig mot Tyskland. Att beteckna denna
överenskommelse som vänskapspakt är icke att
överdriva.
För att rätt kunna värdera denna pakt måste
man erinra sig, under vilka omständigheter
den ingieks. Hitler hadc byggt upp en tysk
krigsmaskin av fruktansvärt omfång och styrka
och dess uppbyggande under de senaste sex
åren hade kostat 90 miljarder mark. Med denna
fruktansvärda krigsapparat bakom sig hade
Hitler börjat en tysk expansionspolitik för
skapandet av en tysk hegemoni i Europa. Hans
metod var att genom hot om krig pressa de
andra staterna till eftergifter, ett litet stycke
i taget. Man har kallat denna metod
nervkrigets metod. Världskrigets fasor äro väl i
minne hos den mognare generationen och knappast
någon önskar ett nytt krig. Skräcken för
kriget har varit nog för att tillåta Tyskland att
tillvälla sig Österrike, Sudettyskland, Böhmen,
Mähren och Slovakien (de fyra områden som
konstituerade Tjeckoslovakien) och Memel.
Hitler fortsatte nervkriget och ville med hjälp
av detta till Tyskland återföra fristaten
Danzig (en skapelse av Versaillesfreden) och
därifrån gå steg för steg i en fortsatt expansion
österut. Danzig kunde han icke komma i
besittning av, därför att fristaten i vissa
avseenden ställts under Polens kontroll och dessutom
hade ett sådant läge, att den i tysk besittning
kunde avskära Polens utfart till Östersjön.
När Danzig frågan blev brännande och det blev
klart, att även Polen hotades av den tyska
expansionen, garanterade England och
Frankrike Polens integritet i april 1939. Tyskland
sökte med hjälp av nervkrigets alla medel
skrämma Polen till eftergifter och skrämma
England och Frankrike att avstå från att
skydda Polen, men varken det ena eller det
andra lyckades.
Under tiden hade det inletts underhandlingar
mellan Ryssland å ena sidan och England å
andra sidan om en ”fredsfront” mot de
aggressiva axelmakterna Tyskland—Italien. Under de
senare åren hade Komintern, som endast är ett
redskap för den ryska utrikespolitiken,
propagerat för en sådan ”fredsfront” av
”demokratierna”, till vilken också Ryssland skulle
anslutas. England hyste i det längsta
betänkligheter, men bekvämade sig till att i april 1939
inleda förhandlingar med Ryssland om
samarbete mot de fascistiska aggressionsstaterna.
Medan Ryssland på detta sätt förde
underhandlingar med London om en
överenskommelse, förde det samtidigt bakom ryggen på
England förhandlingar med ”dödsfienderna”
nazisterna. När Hitler förstod, att han hade
förlorat nervkriget och icke med
skrämselmetoder kunde genomföra sina krav, beslöt han att
fria till Stalin. Tyskland kunde icke föra ett
tvåfrontskrig med Frankrike—England på
ena sidan och Polen—Ryssland på andra sidan.
Men kunde Ryssland elimineras, så kunde
Tyskland våga försöket att tilltvinga sig, vad
det ville ha. Redan fruktan för, att Ryssland
kunde gå med England—Frankrike, avhöll
Hitler från att bryta freden. När Hitlers
frierier till Stalin kröntes med framgång och den
ovan återgivna pakten slöts, då låg vägen
öppen för kriget. Och kriget blev också följden.
Det är därför befogat att kalla Stalins pakt
med Plitler icke en fredsgärning, utan en
krigs-provokation. Stalin—Hitlerpakten utlöste
kriget.
De kommunistiska agenterna för den ryska
diktaturen göra gällande, att Stalins pakt
med Hitler endast var ett konsekvent
fullföljande av en neutralitetspolitik i och för att
hålla det ryska folket utanför kriget, ungefär på
samma sätt som man här i landet genom
neutralitetspolitik söker undgå kriget, och att
sålunda inget klander kan riktas mot den ”store
och geniale” Stalin. Pakten skulle då vara ett
uttryck för en icke-inblandningspolitik, som
Ryssland ständigt fört.
Detta måste tillbakavisas som historiskt
oriktigt. Tvärtom ha Moskva och Komintern,
som ett redskap för Moskva, drivit en aktiv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
