Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
miska arbetarorganisationernas nya
orientering, eller också i fortsättningen med
dödsförakt envisas med att utgöra den ruttna
re-publikanismens vänstra flygel?”
Denna Araquistains problemställning och
hans frågor träffade den spanska
arbetarrörelsens kärna och voro profetiska för det, som
sedan inträffade. Det socialistiska partiet
inskränkte sig till en borgerlig politik och då
partiets fackliga flygel började begripa
reformismens fel och misstag — först år 1933,
sedan åter 1937 efter maj provokationen i
Barcelona —■ var det för sent. Moskoviterna hade
trängt undan socialisterna politiskt och även
ryckt till sig ledningen av deras
landsorganisation UGT, som nästan helt och hållet
berövats sin socialistiska, syndikalistiska karaktär.
Men av den spanske socialisten Araquistains
nuvarande kampanj och hans forna idéer
kunna världens arbetare lära, vad som var den
stora spanska kampens egentliga kärna och
betydelse.
De spanska arbetarna komma att övervinna
sitt nederlag. Men under tiden måste
arbetarna i alla länder draga lärdom av detta
tappra avantgardes uppoffrande strider.
Denna lärdom är insikten om, att inte det
politiska partiet, utan bara. den ekonomiska
massor ganisationen kan utgöra grundvalen för
befrielsekampen.
Överfört på kampmedlens område lyder
samma avgörande: inte borgerlig politik, utan
direkt social aktion. II.
II.
1 Spanien uppbyggdes under åren 1936—1938
ett omfattande nät av nya kollektivistiska
företag under arbetarnas egen förvaltning.
Därvid fick den borgerliga statsapparaten
fortfarande äga bestånd, om också i mycket
förändrad form. I Mexico göras experiment med
arbetareförvaltning helt och hållet inom ramen
av där rådande kapitalistiska system.
Arbetareförvaltningens resultat och problem
förtjäna i varje fall att studeras. Det säger sig
själv att de senare experimenten gå i en rent
reformistisk riktning, men de ha likväl också
en revolutionär betydelse.
Hur ställer man sig i Mexico till dessa
frågor? Storbourgeoisin ställer sig mycket kritisk,
ty den är som i alla latinsk-amerikanska länder
benägen för samarbete med den utländska
kapitalismen. Arbetarklassen i sin helhet, i den
mån den över huvud taget är ideologiskt
påverkad, ställer sig principiellt jakande
gentemot dessa företeelser, i synnerhet som de gå
med i den allmänna antiimperialistiska
tendensen. Också de anarkistiska kamraterna ha
principiellt intet att invända mot en
antiimpe-rialistisk expropriationspolitik och
arbetarför-valtning; de bara betvivla värdet av dessa
reformer inom ramen av den bestående ordningen.
Praktiskt taget är det de reformistiska
fackorganisationerna, som tagit hand om de
arbe-tarförvaltningar, som kommit till stånd.
Intressant är kommunisternas ställning. På
sitt plenum i oktober 1938 avvisade nämligen
Mexicos kommunistiska parti
arbetareförvaltningen: den är icke tillrådlig, den avleder
fackorganisationerna från deras egentliga
uppgifter; de nationaliserade industriernas
förvaltning måste övertas av staten och
fackföreningarna böra på sin höjd medarbeta däri, heter
det i hithörande resolution. Arbetareförvaltning
verkar decentraliserande i stället för
centraliserande, heter det vidare. I förbigående säges
också, att arbetareförvaltningen avhåller
fackföreningarna från att företräda
arbetareintressen. Sistnämnda är ett revolutionärt argument,
men har i detta fall rent demagogiskt syfte.
Man vet, att kommunisterna i dag
internationellt gå i spetsen för reformismen!
Efter plenum utfärdade Mexicos
kommunistiska parti ett särskilt cirkulär, vari
arbetare-förvaltningarna på mer än sju sidor fördömas
och stämplas som — trotskistiska. Trotskij är
i detta sammanhang utan all betydelse; — men
när kommunisterna tillgripa denna bannbulla,
måste det faktiskt finnas ett revolutionärt
socialistiskt värde i arbetarförvaltningen.
”Trot-skistiskt” var ju i Spanien allt, som syftade
utöver den borgerliga demokratin!
De mexikanska kommunisternas hållning är
i själva verket lätt att förklara. De gingo icke
in för arbetarrevolutionen, utan — alldeles som
i USA — för en koalition med de borgerliga
demokraterna, alltså för staten, och icke för
utlämnandet av ekonomiska maktpositioner till
arbetarnas fackföreningar. Till och med deras
föreställning om ”kommunismen” — om "den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
