Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
När Durruti och hans
män räddade Madrid
Madrids läge var kritiskt, mycket kritiskt,
när Franco samlade sina trupper och
ansatte huvudstaden mot slutet av 1936.
Mänskligt att döma måste den vara dömd till
undergång inför de överlägsna och med all modern
krigsmateriel utrustade fascistiska arméernas
stormlöpning.
Alla Madrids stridande krafter hade samlat
sig i en Försvarskommitté, vilken utsett
general Miaja till överbefälhavare. Bakom denna
kommitté stodo alla Madrids syndikat och
övriga arbetarorganisationer. Det var de första
dagarna i november. Man gjorde ett överslag
av vapen- och ammunitionsförråden inför de
till storms rännande fascistiska styrkorna. Det
fanns inte stort mer än hundra lådor
gevärs-ammunition. Artillerigranater fanns det
endast till tre timmars skjutning Många
kulsprutor voro sönderskjutna. De som voro
kvar, voro fåtaliga. Och detta var allt, vad
man hadc till stadens försvar. Burgos,
Sala-manca och de europeiska huvudstäderna hade
redan annonserat Madrids fall. I högsta grad
behövde man förstärkningar.
I Albarraeain stodo tre tusen syndikalister.
Bataljonerna buro namn sådana som Ferrer,
Orobon Fernandez, Juvenil Libertario. I
spetsen stodo män av stål, sådana som Cipriano
Mera, Carlos och Eusebio Sanz, Valle m. fl.
Den 7 kommo dåliga nyheter från Madrid.
Mera samlade sina män och sade till dem:
”Madrid är i fara. Vi måste rädda det. Ingen
får göra sig några illusioner. Vi gå mot
döden.” Utan att tveka ett ögonblick krävde man
att få marschera. ”Det. räcker att lämna kvar
tusen man på detta övergivna frontstycke, två
tusen kunna marschera”.
Ingen ville stanna, alla ville till Madrid. Det
är svårt att få några att ta reson. Slutligen
har man kommit överens och två tuson
milismän skrudade i svartröda halskläden marschera
mot Madrid för att stärka dess försvar.
han hade för de fattiga och förtrampade varit
ett uttryck för deras högsta hopp. De visste,
att han var stark och full av kraft, och
samtidigt kände de honom väl, ty han hade levat
mitt ibland dem.
Därför tacka vi Durruti. Därför att han
gett oss en bild av den sanne ledaren. Den
verklige hjälten.
Vad han var för de revolutionära spanska
arbetarna, vad han var framför allt för
sina milismän och sina anarkistiska kamrater,
det kommer säkerligen på det mest
uppskakande sätt till uttryck i kolonnen Durrutis
avskedsord till den döde kamraten:
”Med hjärtat fullt av ädelmod, med gevär
i hand, i den grova arbetar näven, stupade i
Madrid vår vän och broder Durruti för
fiendens kulor. I våra led gäller ingen förmer än
d«i andre. Men den gäller mera, som förstod
att vinna allas vår kärlek. Och ingen var mera
älskad, ingen mera kärleksfull än Durruti. Yi
begråta icke hans död, men våra ögon äro
sorgsna, våra händer knutna. Ingen av våra
fiender skall komma undan med livet! Vi
kämpade för att försvara vårt ideal, friheten, vi
kämpade för ett skönare liv... Men till allt
detta kommer en ny paroll: Hämnd! Genom
Durruti ha vi gjorts till bröder i kolonnen,
och vi komma att strida för att hämnas honom.
Milissoldater i kolonn Durruti! Bröder! Låt
oss hämnas hans brustna hjärta! Hans namn
skall bäras genom det fascistiska Spanien och
skall betyda död åt alla våra fiender!”
Spanien fortsätter att kämpa. CNT och
FAI dö icke, ty de äro icke mindre än Durruti.
En dag kommer de spanska folket att segra.
Jublande komma massorna då att nämna
Durrutis namn — som alltid kommer att förbli
levande hos det spanska folket!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
