Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta är något nytt i vår tids politiska
utveckling. I de moderna staterna med
demokratisk regim företrädas statsmedborgarnas
ekonomiska intressen av politiska partier. I
Spanien, efter 19 juli 1936, uppträdde
arbetarnas fackliga organisationer, för första
gången i den internationella arbetarrörelsens
historia, såsom bestämmande faktorer i det
offentliga livet, i politiken och i ekonomin.
Storgodsägarna, fabriksägarna, finansinstituten,
handelsbolagen och de stora trafikföretagens
innehavare hade inte längre något inflytande
över företagen, de kunde inte längre skörda
någon materiell profit eller socialt inflytande
just genom sina ställningar. Arbetarna samt
såväl de tekniska som kommersiella ledarna
ställde sig förenade i spetsen för företagens
ledning. Alla gingo in i fackorganisationerna,
arbetaren såväl som direktören. Med
fackorganisationernas hjälp sattes det moderna
ekonomiska livets oeh industrins kuggverk igång på
ett nytt sätt. Fackföreningarna byggde också
upp en ny militärorganisation, för att försvara
landet mot både inhemska och utländska
fascister. Den adlige storgodsägaren, de kyrkliga
kongregationema, aktieägarna, med ett ord:
alla oproduktiva element, hade upphört att
existera.
Det bildades en ny regering av de
antifascistiska partierna och faekorganisationerna.
Landets ekonomiska struktur förändrades i grund
och botten. Det var inte längre någon
demokrati enligt de borgerliga demokratiernas
mönster. Det. var inte heller någon proletariatets
diktatur efter rysk förebild. Det var intet
totalitärt statssystem, det var inte ett enda partis
allenahärskande. Det var en demokrati med
socialistiskt innehåll. Finanskapitalet hade inte
längre något inflytande på politiken. Däruti
låg ett väldigt framsteg, ty just avhängigheten
av finanskapitalet gör i många fall de
borgerliga demokratierna till en parodi på en verklig
folkregim. Frihet blir till illusion, rättvisa till
bedrägeri, överallt där finansmakterna härska.
Från april 1931 till juli 1936 var den
spanska republiken en kapitalistisk sådan. Den
var behärskad av jesuiterna, vilka besutto det
mesta kapitalet. Det existerade ingen verklig
demokrati, ty tre makter förhindrade detta:
militären, kyrkan och storgodsägarna.
Emellertid, utan en lösning av arbeta rproblemet
och lantbefolkningens minst lika viktiga
problem kunde inget rättvist samhälleligt tillstånd
ernås.
Det behövs inte bevisas, att all demokrati är
omöjlig, då en militärjunta står för regeringen.
Militärherraväldet är till sitt väsen
naturnöd-vändigt antidemokratiskt. Men det största
hindret för frihetens genombrott, det var
emellertid kyrkan. Den katolska kyrkans doktrin är
auktoritär. I alla världsliga ting visar sig
kyrkan mycket elastisk, den är allt efter behov
ibland bysantinsk, ibland monarkistisk, ibland
republikansk eller demokratisk, ty den handlar
efter den bekanta jesuitiska grundsatsen, att
ändamålet helgar medlen.
I Spanien hade prästerskapets herravälde
intet gemensamt med demokratin. De kyrkliga
kongregationema, prästerna oeh
munkordnarna behärskade inte bara det spanska folkets
själar, de hämmade också utvecklingen,
förhindrade allt framsteg, förslavade folket andligt
och ekonomiskt. Mellan de rivaliserande
här-skarklickarna valde kyrkan alltid att ställa sig
på den mest reaktionära sidan. Så länge
kyrkan med sina 6,000 kloster, sina 300 kyrkliga
ordnar och sitt kapital på över 6 miljarder
pesetas behärskade det spanska ekonomiska
livet, så länge kunde det inte vara tal om en
verklig demokrati.
I de protestantiska länderna existerar inte
detta problem. I Spanien var det så mycket
mera brännande, oeh det var inte bara
arbetarrörelsen och revolutionärerna som fordrade
avskaffandet av kyrkans världsliga makt, även
borgerliga republikaner hade samma fordran.
Alltjämt hämmades den demokratiska
utvecklingen just av kyrkan. Det senaste
århundradet var i Spanien kampen för friheten och på
samma gång en kamp mot kyrkan.
III. Kampen mot kyrkans
förmyndar-ställning i republiken
Alcalå Zamora var den siste civilministern i
militärdiktatorn Berenguers regering. Han
var också den unga republikens förste minister.
Zamora är konservativ och katolik. Samtidigt
med att han ”sadlade om” till republikan,
gjorde också nästan alla konservativa och kato-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
