Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sålunda betydde inte republiken någon
befrielse från kyrkans andliga oeh materiella ok.
En upprörd storm drog igenom landet och dess
liv: kyrkor och kloster stuckos i brand, det
undertryckta Spanien, arbetarnas och böndernas
Spanien, reste sig. Folkvreden riktade sig
mot kyrkans makt. De brinnande klostren
lyste upp horisonten och bebådade en ny,
upplysningens period.
Men prästerskapets-kyrkans inre makt var
inte bruten. Munkarna förstodo att rädda
sina materiella rikedomar. I ledningen för de
industriella och finansiella företag, som ägdes
av ordnarna, placerades bara privatpersoner
och lekmän som bulvaner. Och allt blev som
förut. Ända till 19 juli 1936 hade kyrkan sina
rikedomar orubbade och det var inga
småsmulor, som den ägde! Enbart jesuiterordens
förmögenhet uppskattades till 6 miljarder pesetas.
De kyrkliga ordnarna hade också — även
under republiken — aktiemajoriteten i de
spanska järnvägarna, innehade spårvägarna i de
flesta större städer, elektricitets- och gasverk,
m. m. T. o. m. en hel del stora rederier
be-funno sig i deras händer. De spekulerade på
börsen, kontrollerade banker. I telefonbolaget
företräddes jesuitkapitalet genom den bekante
bankiren markis Urquijo. Den katolske
bankiren Ruiz Senén stod i spetsen för 40 stora
handels- och industribolag. Och det var jesuiterna,
som stodo bakom honom. Till allt detta kom
också de övriga ordnarnas rikedomar.
Alla dessa ekonomiska medel, finansiella
maktmedel rättare sagt, kunde kyrkan oeh
ordnarna använda sig av for att även under
republiken påverka den offfentliga meningen
för sina intressen. Lagen mot de kyrkliga
ordnarna slarvades bort i den azaiianska
hanteringen, jesuiterna hade tid till motangrepp. Ja,
de erhöllo paradoxalt nog även finansiellt
understöd från republiken! Prästerskapet erhöll
i årlig statssubvention inte mindre än 30
miljoner pesetas! Med dessa pengar bildade Gil
Robles sin katolska ”acciön populär”.
Republikanerna kunde inte komma med något
motsvarande inför ett sådant uppbåd av kapital.
Höstens val år 1933 skänkte jesuiterna
framgång. Den katolska ”folk-aktionen” och
radikalsocialisternas eentrist-parti under Ler-
roux’ ledning kommo till makten. Under tiden
hade Zamora blivit republikens president, inte
därför att han älskade republiken och
demokratin, utan därför att han ville rädda, vad
som räddas kunde. I en bok har han senare
lättat sitt katolska hjärta:
”Jag accepterade presidentposten, ty det var
en plikt, vilken mitt samvete som spanjor och
katolik ålade mig, just för att beriktiga det
verk, som det konstituerande Cortes har
genomfört.”
Under Lerroux’ ledning bildades så en
regering, vilken fullkomligt stod under inflytande
av den katolska folk-aktionen (Gil Robles) och
de religiösa kongrcgationerna. I parlamentet
var Gil Qui nones Robles den ledande och
under denna tid fjärmade sig den spanska
republiken allt mer oeh mer från demokratin. De
religiösa ordnarna sutto återigen fast i sadeln
och drogo sig inte heller för att öppet visa sin
makt. Lagen, som skulle reglera statens och
kyrkans förhållande till varandra, kom inte till
stånd, artikel 24 i författningen var bara en
död bokstav. I stället stiftades en ny lag,
enligt vilken ordnarna återfingo sin fulla makt
från forna mörka tider.
Den nya regeringen upphävde alla
fram-stegsvänliga och demokratiska förnyelser som
gjorts. Man skulle taga ifrån både basker och
katalaner deras självbestämmanderätt,
arbetarna skulle inga rättigheter ha och alla lagliga
garantier skulle upphöra för deras
vidkommande. En ny reaktionär period började,
sammansvärjningar och uppror stodo på
dagordningen. Kampen mellan de gamla makterna
— kyrkan, militärkamarillan, adeln och
storgodsägarna — å ena sidan, samt den arbetande
befolkningen och de för sin självständighet
kämpande nationella minoriteterna å den
andra sidan, tilltog i häftighet. Den 19 juli 1936
drogo de gamla makterna ut till stort slag. I
täten militärerna. Men folket var på sin vakt.
Det blev blodiga och häftiga strider och i
början segrade folket. Men reaktionen hade
oändliga hjälpmedel. Så började det inbördeskrig,
som i över två och ett halvt år skakade
praktiskt taget hela världen. Slutligen lyckades det
reaktionen att med utländsk hjälp besegra det
spanska folket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
