Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
situationen, då statens finanser ansträngas till
det yttersta för anskaffandet av medel till
upprustningsvansinnet, vältrar den
socialdemokratiska politiken över en så stor del av
bördorna som möjligt på arbetarnas och de
fattiga lagrens axlar genom
konsumtionsskat-tor, vilket står i strid med partiprogrammet,
vari det heter:
”Direkt beskattning. Progressiv
inkomstskatt. Skärpt skatt å arbetsfri inkomst.”
Detta är således det socialdemokratiska
partiets skatteprogram. När nu
socialdemokraterna medverka till ökade indirekta skatter,
skatter på konsumtionsartiklar som kaffe,
socker, öl och andra näringsmedel, så är detta ett
klart avsteg från partiprogrammet. Man kan
förstå, att herrarna känna behov av att
revidera.
I en av nuvarande finansministern författad
broschyr, som spreds under sista valkampanjen
(1936), nagelfares de indirekta skatternas
orättvisa. Det hette exempelvis följande:
Skatten på kaffe är ett belysande exempel.
Skatten är nu 45 öre på ett kilo orostat kaffe,
och då det importeras över 45 milj. kg. om
året, har staten över 20 miljoner kr. om året i
skatt på kaffekonsumtionen. Om 45 öre i skatt
för ett kg. orostat kaffe kan anses vara
detsamma som 55 öre för ett kg. rostat och om en
familj med något barn i kaffedrickande ålder
köper lite mer än 25 kg. på ett år, blir skatten
ungeför 15 kr. Ville staten skaffa sig
ytterligare 20 milj. kr. av kaffet genom att fördubbla
skatten, skulle detta för familjen alltså betyda
1 kr. 10 öre på varje kilo och en årlig skatt
på 30 kr. i stället för 15 kr. Denna höjning
skulle drabba familjen med 1,500 kr. eller 3,000
kr. om året lika väl som familjen med 15,000
kr. eller 30,000 kr.
Härmed kan man jämföra hur det ställer sig
om staten vill ta ut samma 20 milj. kr. genom
vår gällande ordinarie inkomstskatt. Om denna
förut antages ge 170 milj. kr., fick den höjas
med unge l ar 12 proc. för att ge ytterligare 20
milj. kr. Denna höjning skulle då för familjen
med 1,500 kr. inte betyda något alls, då en så
liten inkomst genom avdragen befrias från
inkomstskatt till staten. Familjen med 3,000 kr.
skulle få en höjning på 3 eller 4 eller 5 kr. •—
i stället för 15 kr. — men familjen med 15,000
kr. skulle kanske få betala 70 kr. mera, och
den med 30,000 kr. om året inemot 200 kr. mera
än förut.
Det är denna orättfärdiga
beskattningsme-tod, som den socialdemokratiska politiken
tillgriper, för att skaffa medel till militarismen.
Vad rättfärdigheten kunde kräva, har man nu
icke öra för. Även gent emot de fattigaste
uppträder man nu som utpressare.
Finansministern står till tjänst med även
andra siffror i sin valbroschyr. För 1936 gällde
det, att på en inkomst av 1,300 kronor avgick
11,4 procent i indirekt skatt. På 2,000 avgick
9,4 procent, på 3,000 8,3 procent, på 4,500
7,2 procent o. s. v. När man kom upp till en
inkomst av 50,000 avgick endast 2,6 procent,
och på 200,000 bara 1,4 procent. Hade man
en inkomst på 1 miljon, slapp man undan med
att endast 0,2 procent avgick till
konsumtionsskattema.
När socialdemokratin i sin politik nu
tillgriper en ökad utpressning genom
konsumtionsskatter, så tillgriper den en metod, som
orättfärdigt hårt drabbar de små
inkomsttagarna och som därför också skyddar de rika.
Man förstår, att en programrevision är av
behovet påkallad. Man kan ieke i längden lova
ett och hålla ett annat.
Partiet måste också i sin strävan att bevara
och stabilisera sin maktposition försöka att
vidga basen för sina valresultat. Efterhand
som det söker att värva borgerliga skikt för
sin politik, måste det moderera sin ståndpunkt.
Socialiseringskommittén är visserligen
avdaga-tagen, men socialiseringen står ju ännu kvar i
programmet, även om den är ganska död i det
praktiska arbetet. Bättre att befria sig från
mera ”revolutionärt bråte” för att vinna flera
borgerliga valmän.
När partiet i somras jubilerade,
karakteriserades det av en borgerlig tidning
(Eskils-tuna-Kuriren) på följande ganska träffande
sätt:
”Vad socialdemokratin av i dag, alltså den
jubilerande, beträffar, framgår dess inre halt
kanske allra bäst därav, att den
privatkapitalism, som den för ett halvsekel sedan gick ut
för att döda, frodas alldeles förträffligt under
dess maktutövning.”
Där bör man kunna sätta punkt.
Klasskampen försvinner, men utsugningen står kvar!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
