Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nåendet av cn hederlig fred. Moskvapressen
har beskyllt den för att vara agenter för
Franco. Men i det manifest, kommunistiska
partiet publicerade i Madrid den 13—14 mars,
anslöt sig detta till sam|ma linje: ”Vi
kommunister önska fred, men en fred, som
garanterar oss att få förbli spanjorer, inom vårt
fäderneslands integritet. En fred, i vilken alla
oavhängighetens kämpar gå fria från
förföljelse och inte bli utplånade som vilda djur”.
Detta innebar, att kommunisterna erkände
Francos militära seger, men också, att de
accepterade motstånd för en hederlig fred.
Det hette vidare: ”Vi kommunister kämpa
inte emot Försvarskommittén, men vi anse det
nödvändigt, att ordningen återställes och att
förföljelserna mot vårt parti upphöra”.
Negrinregeringen hade deposita i London
till mer än tre miljoner pund (omkring 60
milj. kronor) och säkerligen minst samma
summa i franska banker. När Trifön Gomez
fick i uppdrag av Försvarskommittén i
Madrid, att få ut nödvändiga medel, var det
omöjligt att få ett öre av folkets tillhörighet.
Gomez berättar om ett. samtal, han haft med
Negrin och finansministern Aspe i spanska
delen av Le Porthus den 9 februari, varvid
han framböll nödvändigheten av att förse
Centrum med livsmedel. Aspe svarade rakt
på sak: ”Det hela kommer bara att vara ett
tiotal dagar och om det finns livsmedel i
zonen för så lång tid, så är jag inte anhängare
av att skicka dit mera”. Vid ett senare
samtal förklarade Aspe: ”Den uppfattningen var
inte endast min, den var regeringens”. De
räknade med kriget som slut, likväl reste de
till Madrid och spelade teater en månad senare.
Den 23 mars sändes tvenne officerare för
upptagandet av fredsförhandlingar med Franco.
Den 26 nya försök. Men Burgos krävde
kapitulation. Försvarsrådet beslöt fortsatt
försvar. Men den med alla resurser igångsatta
Franco-offensiven kunde ieke förhindras. Först
brast Jaramafronten. Soldaterna i
skyttegravarna slöto fred. El Prado-fronten, Casa de
Campo, Universitetsstaden — soldaterna hade
givit upp. Kriget var slut. Det oundvikliga
hade kommit. I nästan tre år hade man
kämpat med utomordentlig tapperhet. Man hade
slagits för ett bättre samhälle, för friheten.
Den Negrinska regeringen hade förnekat
revolutionen och berövat soldaterna ett ideal att
slåss för. Man hade nått gränsen för det
möjliga. Och sedan Katalonien fallit och med
det förbindelsen till Frankrike samt den egna
krigsindustrin förlorats, var allt motstånd
utsiktslöst.
II.
Tanken på världsrevolution var årsbarn med
den ryska revolutionen. För
världsrevolu-tionens utbredande organiserades Tredje
Internationalen. Den skulle förbereda
bolsjevismens seger och ”proletariatets diktatur”.
Rysslands militära resurser skulle i mån av
möjlighet ställas till disposition. Ryssland
skulle bli centrum för världsrevolutionen.
Denna plan var i viss mån socialistisk. Stalin
ärvde den ryska apparaten: kontrollen över
det bolsjevikiska partiet i Ryssland och
därmed kontrollen över Tredje Internationalen.
Han övertog apparaten och kastade
socialismen överbord. Planen på världsrevolution
under Rysslands ledning omvandlade han till
planen på Rysslands imperialistiska
världsvälde med hjälp av de ”kommunistiska”
partierna. Spelet om Spanien var en detalj i
Stalins imperialistiska maktsträvan.
Därför associerade sig Stalin icke med de
revolutionära arbetar- och bondemassor i
Spanien, som voro bärare av den sociala
revolutionen, utan med de spanska småborgarna.
Därför de av Pradas citerade parollerna:
”Småborgarnas intressen måste respekteras”
och ”Vi kämpa inte för den sociala
revolutionen, utan för den borgerliga demokratin av
ny typ”. Redan med detta är Rysslands
kontrarevolutionära inställning i Spanien
dokumenterad. De spanska anarkosyndikalisterna
voro med om att släppa in stalinismen i den
spanska politiken i den förlioppningy1 att de
voro tillräckligt starka för att dra flytta av
Rysslands tjänster (leveranser av
krigsmateriel) och likväl kunna uppväga dess skadliga
och reaktionära inflytande i Spanien. De
räknade fel.
Det av Ryssland från början uppställda
kontrarevolutionära målet fullföljdes
konsekvent. En av de första åtgärderna av
genomgripande betydelse var den kommunistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
