Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den sociala omvandlingen förankrad demokrati,
som utbretts till alla områden. Med milisens
förvandling till statsmilitarism lades granden
till en ny fascism inom republiken. Man
bör-ja’de på sina håll fråga sig, vad man slogs
för, om det kanske bara gällde att tillkämpa
den egna fascismen seger över frankisternas
fascism.
Den nya militarismen i det republikanska
Spanien bidrog till dödandet av den
revolutionära andan lios de spanska arbetarna. Den
socialistiska hänförelsen dog bort under den
militaristiska terrorns stövelklackar. Den
ledde fram till det revolutionära försvarets
nederlag, delvis framkallat av den
självuppgivel-sens anda, som den nya militarismens terror
framkallat..
Det förefaller, som om såväl det ryska som
det spanska exenrplet ger belägg för, att
mi-litarism måste ända i fascism och ofrihet.
Den, som vill anamma den kapitalistiska
statens nationella krig som ett försvarsmedel
mot fascismen, måste logiskt också anamma
den statliga militarismen. Den syndikalistiska
rörelsen avvisar staternas militarisin. Varför1?
Därför att militarismen är kapitalismens och
reaktionens yttersta maktresurs miot
arbetarklassen och socialismen. Detta redan i fred.
Under krigstid växer militarismens
inflytande med en fruktansvärd snabbhet. Det civila
livet underordnas i alla avseenden
militarismens krav. Militarismen blir den verklige
härskaren. Friheten undantränges steg för steg,
och demokratin för en skentillvaro.
Tillståndet närmar sig mer och mer det fascistiska.
I vår tid har kriget det totala krigets
karaktär. Därmed tenderar också militarismen att
bli den totala militarismen. Det totala kriget
betingar som organisatoriskt underlag den
totala staten.
Militarismen är varken fred eller frihet, utan
leder till krig och till frihetens förintande. Och
väljer man kriget, så väljer man den
milita-rism, som förintar friheten.
Krig kan icke bekämpas med krig.
Militarismen kan icke övervinnas med
milita-rism. Ej heller kan friheten säkerställas
genom krig och militarism, ty kriget i våra dagar
leder till det totala kriget, vilket leder till den
totalitära eller nästan totalitära staten som
organisatorisk bas, och ju mer staten blir
totalitär, desto mindre blir den demokratisk, och
desto mera blir den fientlig mot friheten.
Väljer man krig och militarism som en väg till
försvar mot fascismen, så synes man välja en
väg, som ofrånkomligt, leder över militarism
och krig till krigsfascism och en grad av
stats-totalism, som är slaveri. Man kommer genom
krig och militarism fram till just det tillstånd,
som man ville undvika genom kriget mot
fascismen.
Med ett fastställande härav kan man också
slå fast, att valet för arbetarklassen icke
föreligger på det sättet, att man kan välja mellan
krig och frihet å ena sidan och fred och
ofrihet å andra. Det förefaller, som om det inte
finns något val av detta slag. Kriget leder
snarast till ofrihet. Men det finns heller
ingen garanti för, att freden skulle innebära
frihet. Problemets lösning ligger på ett annat
plan.
Världskriget visade, i vilken grad man
lyckats engagera arbetarna för det
imperialistiska krigets kraftmätning. Världskrigets
resultat kan i dag avläsas i ökad militarism,
ökade rustningar, ökad despotism och minskad
demokrati och frihet. Det nya kriget kommer
att loda till samma resultat.
Det har hittills funnits radikala riktningar
inom arbetarrörelsen, vilka vägrat att acceptera
kriget som ett redskap mot kriget. Det finns
emellertid nu tendenser även bland dessa till
anammandet av det nationella kriget, som ett
medel i kampen för fred och frihet. Sker
detta, så är hela arbetarrörelsen
sammankopplad med det nationella kriget.
För oss står det klart, att fascismen endast
kan övervinnas genom inre resningar inom de
folk, där den fascistiska regimen råder.
Måhända kan den tyska och italienska fascismen,
liksom den ryska, vräkas omkull av segrande
stater, men . så länge icke massorna i dessa
fascistiska stater själva ha vilja, kraft och
önskan att befria sig från sina herrar, så
kommer en förändring endast att innebära nya
herrar under nya etiketter, herrar som mer eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
