Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sedan man insett nödvändigheten, att den
anarkosyndikalistiska rörelsen utarbetar en
verkligt frihetlig definition av revolutionen,
som utesluter det egna monopolet liksom alla
övrigas samt kräver samarbete i en eller annan
form, allt efter omständigheterna, eller söker
vida baser för ett gemensamt konstruktivt
samarbete med de stora massorna, som också äro
intresserade att bygga upp en ny värld, måste
vi studera de praktiska frågorna och söka en
lösning. I verkligheten kunna naturligtvis
lösningarna icke framläggas i några artiklar,
utan de måste finnas spantant och kollektivt
av rörelsens skapande geni som helhet, och
variera för övrigt ofantligt allt efter de
situationer, i vilka organisationerna befinna sig. Ty
endast här kunna några allmänna linjer
angivas.
Den spanska frihetliga rörelsen var stark
genom den revolutionära andan, den direkta
aktionens spontana tendens och den frihetliga
instinkt, som låg till grund för densamma och
gav den en karaktär av utomordentlig
stridbarhet, ja, heroism, utan motsvarighet inom den
samtida arbetarrörelsen Men denna spanska
rörelse var svag och fattig beträffande sin
teoretiska underbyggnad, i fråga om klara
taktiska begrepp och kännedom om den
internationella arbetarrörelsen. En av de första som
försökte ge det internationella proletariatet
kännedom om den spanska frihetliga rörelsen
genom att framställa den som ett stort
föredöme av vilket arbetarna i andra länder borde
hämta inspiration, var den tyske revolutionäre
syndikalisten Arnold Roller, som redan år 1908
framhöll, att den spanska rörelsen var en av
dem, som producerat minst för att rikta den
anarkistiska litteraturen eller lämna bidrag till
dess teoretiska och taktiska begrepp, men dock
gick i spetsen för det internationella
proletariatet i den direkta och revolutionära aktionen.
Häri ligger hela Spaniens storhet -— och
tragedi. Och förklaringen över mycket, som hänt
sedan den heroiska 19 juli 1936. Den spanska
anarkismen segrade 1936 genom sin
aktionsprincip — och man kan säga, att den inte bara
besegrade fascistema utan också visade sig
överlägsen den statliga politikens metoder och
principer inom republiken, vilka icke hade
kunnat rädda den i dessa dagar. Men sedan
förstod denna samma anarkism —- de första
dagarnas segerherre — icke att hävda sig
inom den folkliga och republikanska rörelsen,
den förstod icke att skapa en antifascistisk
gemenskap inspirerad av dess egna frihetliga
idéer, utan blev besegrad av de andra, av
politikerna av den gamla stilen. Det fanns icke
idéer, metoder, principer och ej heller organ,
som skulle ha kunnat skapa en ny allmän
offentlig ordning, vilken kunnat övervinna de
gamla formern«. Ty det var detta saken
gällde. Man hade igångsatt en kamp mot fascismen,
som nödvändiggjorde en ny organisering av
folket, och satt det i stånd att fortsätta denna
kamp och kanske vinna den. Man kunde icke
i det ögonblicket fortsätta kampen mot alla,
utan det var nödvändigt att koncentrera alla
folkets krafter och alla landets resurser, som
kunde mobiliseras, mot den internationelle
fienden. Men i vilka former och under vilken
ledande princip? Häri ligger icke endast ett
fackligt eller kulturellt problem, det är i
stället ett problem, som måste kallas den
frihetliga rörelsens politiska problem.
Många ha redan sysselsatt sig med denna
sak, men ännu ha inga lösningar
framkommit — ja icke ens de minsta spår av
sådana. De, som ägnade sig åt dessa frågor utan
att kunna lösa dem inom ramen av de
frihetliga idéerna, övergåvo i en del fall saken för
att övergå till det motsatta lägret d. v. s. till
den statliga socialismen. Så gjorde Pestana
med sitt löjliga ”syndikalistiska parti”, redan
på förhand dömt att totalt misslyckas på grund
av den revolutionära spanska syndikalismens
sunda revolutionära instinkter. I dag finns det
återigen gamla militanter inom rörelsen, som
tro sig böra söka lösningen av det politiska
problemet i bildandet av ett politiskt parti,
vilket enligt, deras uppfattning måste tjäna
CNT, men som enligt alla kända och osvikliga
sociologiska lagar endast skulle kunna sluta
med att underordna CNT under politiskt och
statligt förmynderskap, så som fallet var i alla
länder, där dualismen parti-fackförening
kännetecknade arbetarrörelsen och där under
loppet av få decennier massornas hela
ursprungliga stridskraft gick förlorad för att sedan
vika för reaktionen i dess talrika former. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
