Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
man, alla tre kommo som landsflyktingar från
”socialismens” Ryssland. Berkman och
Goldman hade ”deporterats” dit från Förenta
staterna. Fulla av jublande hopp hade de dragit
till sina drömmars land, till den sociala
revolutionens land, och förgrämda och olyckliga
vände de som landsflyktiga färden från det land,
där de nya politiska härskarna övade en
fruktansvärd terror mot folket och mot alla, som
hyste andra meningar än de maktägande.
De hade lyckats att komma ut från Ryssland
i december 1921 och sutto fast i Baltikum flera
veckor, ty de hade inga ”papper” och inga
pass. Därifrån gjorde de en hemställan hos
svenska regeringen om inresetillstånd till
Sverge, och nedskrivaren av dessa rader
liän-vände sig samtidigt -— på deras begäran —•
till Branting i saken. Sverge hade ju vid denna
tid sin andra socialdemokratiska regering, och
vi föreställde oss alla, att det inte skulle möta
några svårigheter att få inresetillstånd, helst
som ingen av dem hade för avsikt att slå sig
ner här längre tid, än nöden krävde. Men så
alldeles enkelt var det ju inte. Till sist
lyckades det likväl att utverka den
socialdemokratiska regeringens nådiga tillåtelse till inresa i
landet.
Uppehållstillstånd kunde emellertid icke
utverkas för mer än ett par veckor i taget.
Upprepade gånger vandrade undertecknad till
Branting, som samtidigt var statsminister och
utrikesminister, för att utverka förlängt
uppehållstillstånd, och var gång det lämnades,
skedde det med uppenbar motvilja. Branting
betonade ständigt, att de tre landsflyktiga snarast
måste lämna landet igen. Men vart skulle de
ta vägen? Liksom landsflyktiga antifascister
i dag överallt se vägarna spärrade, så var det
också 1922 omöjligt för någon av de tre, som
flytt från den röda fascismens land, att
erhålla visum till annat land. Att flyktingarnas
egenskap av anarkister särskilt gjorde dem illa
sedda i den socialdemokratiska regeringens
ögon, var allt för märkbart. Någon förståelse
för deras svårigheter mötte man icke hos den
socialdemokrati, som eljes hade friheten som
devis.
Berkman och Shapiro ordnade slutligen sin
utresa på egen hand. Ingen av dem
önskade sitta kvar i vår avkrok av världen, och
då de inte kunde komma ut till de
kontinentala länderna på legalt sätt, återstod endast
det illegala. Någon medverkan från regeringens
sida till legaliserandet av de landsflyktigas
förhållande visade sig vara fullkomligt omöjligt.
Gent emot deras öde visade sig den
socialdemokratiska regeringen lika hjärtlöst likgiltig
som en sten. Berkman och Shapiro måste ta
sig ur landet och in i ett annat instuvade i
kolbunkern på ångare av främmande nationalitet.
Var för sig nådde de Tyskland och därifrån
Frankrike.
Men värre var det för Emma Goldman. Det
är ieke lika lätt för en kvinna att underkasta
sig de politiska flyktingarnas hårda strapatser.
Men Branting upprätthöll kravet på, att hon
måste ut ur landet. Alla ansträngningar för
att skaffa ett visum till ett eller annat land
visade sig förgäves. En hemställan från Emma
Goldman om ett personligt sammanträffande
med Branting för klarläggande av hennes
problem blev kallt avvisat. Vid ett tillfälle hade
en utresa från Sverge och en illegal inresa till
Danmark organiserats, men planen kunde inte
genomföras. Slutligen, efter fem månaders
vistelse i landet, lyckades det Emma Goldman
genom förbindelser i utlandet att uppnå
in-resevisum till annat land.
Som en belysande illustration till det slags
åsiktsfrihet, som odlades av
socialdemokratin, förtjänar det att anföras följande lilla
episod.
- Vid tiden för de tre ryssarnas vistelse i
Sverge besökte en av Goldmans och Berkmans
goda vänner från Förenta staterna Tyskland.
Hans namn var H. Kelly. Han var för övrigt
en känd anarkistisk penna. Han önskade att
träffa sina vänner oeh de önskade också att
träffa honom. Kelly var för övrigt affärsman
oeh sålde pressar och tryckeriutensilier.
Alldeles uteslutet av det inte heller, att han också
kunde göra affärer i Sverge. Tryckeri-A.-B.
Federativ ansökte hos regeringen om
inresetillstånd för Kellly. Det dröjde icke många
dagar, innan följande svar kom från
utrikesdepartementet, där Hj. Branting var chef:
”Till svar å Eder skrivelse rörande
inresetillstånd för amerikanske medborgaren . H.
Kelly har utrikesdepartementets utländska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
