Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moderna samhällenas utveckling andra
sammanslutningar och grupperingar än staten,
sammanslutningar som kunna tillföra
samhället en organisatorisk samordning, en de
individuella ansträngningarnas harmoni, som
kunna bli medel till massornas frigörelse? De
tusental av olika sammanslutningar, som i
våra dagar uppstå för tillfredsställandet av
tusenden sociala behov, och den federalistiska
princip, som vi se tillämpad av dessa moderna
sammanslutningar — erbjuder icke denna
organisationsform av samhället möjligheter, som
lova mycket mer för vårt eftersträvade
fri-hetsmål än alla ansträngningar för att göra
staten och dess maktcentralisation ännu
mäktigare än någonsin?
Är det icke denna fråga, vars besvarande
är en betingelse för alla andra frågors
besvarande, som de sociala reformatorerna borde
ställa sig, innan de valde sin framgångslinje?
Nåväl, i stället för att fördjupa denna fråga,
vilja alla demokraterna, socialdemokraterna
såväl som de borgerliga, bara en sak: staten!
Icke ens deras drömda framtidsstat,
”folkstaten”, utan borgarstaten, kort och gott staten.
Denna, säga de, bör slå under sig allt liv i
samfundet: det ekonomiska, det uppfostrande,
det intellektuella, organisationsverksamhet,
industri, handel, byte, undervisning, domsrätt,
administration — allt som angår vårt
samhälleliga liv.
Till arbetarna, som vilja friheten, säger man:
Låt oss bara tränga in i den nuvarande
politiska maktens former, skapade av
feodalherrarna, av bourgeoisien, av kapitalisterna för
exploatering av eder arbetskraft. Man säger
detta, fastän man mycket väl genom hela den
historiska erfarenheten vet, att en ny ekonomisk
form för samhället aldrig kunnat utveckla sig,
utan att det skapats en ny politisk form,
utvecklad av dem som sökte att tillkämpa sig
friheten.
Livegenskapen och den absoluta
kungamakten; skråorganisationen och de fria städerna
och republikerna i det XII till det XY seklet;
köpmännens herravälde under podestå;
imperialismen och militärstaterna under XVII och
XVIII seklen; bourgeoisieväldet och de
representativa regimerna — alla dessa former mar-
schera par om par. Är icke detta ett eklatant
bevis för vårt påstående?
För att kunna utveckla sig, som den
utvecklat sig till våra dagar, och för att kunna
upprätthålla sin makt trots alla vetenskapens och
den demokratiska andans framsteg, utformade
bourgeoisien med mycken klokhet det
representativa regeringssystemet under loppet av det
nittonde seklet.
Och arbetarnas talesmän äro så blygsamma,
att de icke våga befatta sig med det
problem, som revolutionen av 1848 reste, problemet
att göra klart för sig, vilken ny politisk form
det moderna proletariatet kan utveckla för att
genomföra sin befrielse. Hur skall man
försöka organisera de tvenno väsentliga
funktionerna för varje modernt samhälle: den
samhälleliga produktionen av livets nödtorft och
den samhälleliga konsumtionen av dessa
produkter ? Hur skall man kunna garantera var
och en, icke bara med ord utan i verklighet,
arbetets hela avkastning, och garantera
välstånd i utbyte mot arbetet? När ”arbetets
organisation” icke kan ordnas av staten och bör
vara arbetarnas eget verk — vilken form skall
det då givas?
Det var dessa frågor det franska
proletariatet, under inflytande av erfarenheterna från
1793 och 1848, ställde sina intellektuella
ledare.
Men vad hade dessa att svara dem? De
för-stodo ingenting annat än att omtugga den
gamla formeln, som bara var ett undvikande av
svaret: ”Sätt er i besittning av makten i det
borgerliga samhället, använd denna makt till
att utvidga den moderna statens funktion -—
och problemet om eder frigörelse är löst !”
Än en gång gav man proletariatet bly i stället
för bröd! Och denna gång från deras sida, som
proletariatet skänkt sitt förtroende och sitt
blod.
Att begära av en institution, som befinner
sig i en historisk utvecklingsprocess, att den
skall krossa de privilegier, som den tagit till
uppgift att befästa och utveckla — det är att
erkänna sig oförmögen att kunna förstå, vad
en historiskt tillväxande institution betyder i
samhällenas liv. Det är att underkänna denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
