Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är gott och väl att kritisera
reformister-na — men inte till varje pris. Under det
nuvarande kriget ha IAA:s sektioner inte
fullföljt den propagandistiska linje om bojkott
mot de totalitära staterna, som sektionerna
själva beslutade 1937.
Om kampen mot det nazistiska Tyskland i
dag är i händerna på
västmaktskapitalis-ternas regeringar, så beror det på, att
västerlandets arbetarklass övergav denna sin sak
1936. Den totalitära faran har ökat nu i
högst oroväckande grad. Det är sant, att
arbetarrörelsen och speciellt den frihetliga, har en
konstruktiv och social uppgift. Men nu
gäller det endast att försvara arbetarrörelsens
existens som sådan. Den har redan förlorat
sina positioner komplett i ett flertal länder.
Om nazismen segrar, då kommer det inte att
finnas vare sig arbetarrörelse eller revolution
i Europa, så länge de nu levande
generationerna finnas. Sant är, att nazismens
krossande i och för sig inte betyder varken social
revolution eller socialism. Men väl att
arbetarrörelsen i Central-Europa pånyttfödes. Allt
vårt intresse består i att möjliggöra en sådan
sakernas ändring. Och hur skola vi kunna
göra det? Endast genom att predika kampen
mot nazismen som en arbetarnas och
socialismens sak, ty krossandet av nazismen varken
får eller bör vara västmaktskapitalisternas
mission. Däremot måste arbetarna i dessa
västmaktsländer erkänna det som sin sak. På
så sätt kan det tyska folket känna, att det
anti-nazistiska motståndet utifrån emanerar, inte
från andra imperialister, utan från folken,
från arbetarna. Ensamt kan det tyska folket
aldrig resa sig, ty om en sådan möjlighet
existerade, då hade resningen redan varit ett
faktum. Kanske hade nazismen försvunnit utan
krig, om västmakternas arbetare senast 1936
hade börjat en effektiv kamp mot nazismen, i
stället för att under förevändning av omedvetet
pro-nazistisk ”pacifism” gynna
koncessions-politiken, som fördes av Daladier—Bonnet—
Chamberlain, d. v. s. de engelska och franska
kapitalisterna.
Vi veta mycket väl, att en avgörande
anti-nazistisk hållning för arbetarklassens
vidkommande kan föra densamma över på patrio-
ters, nationalisters och andra fienders till all
frigörelse sida. Liksom saboterandet av
försvaret mot nazismen för oss på Quislingarnas,
dessa nazistagenters, sida, vilka som bekant
presentera sig som ”pacifister” i de länder,
som avses bli nästa nummer på
aggressionsprogrammet. Båda dessa linjer föra mod sig
icke-önskvärda allierade och det kan inte vara
annorlunda. Vi måste ha egen och fast
karaktär, presentera den proletära antinazismen som
avgörande del i den sociala frigörelsekampen,
vilket den också är. Utan historiskt
perspektiv kan arbetarrörelsen inte handla. Om
nazismen försvinner, så komma vi inte för den skull
att befinna oss i en idealisk värld, visst inte!
Men det kommer att bli nya och kraftiga
arbetarrörelser i de länder, som varit fascistiska,
vilka komma att förnya den gamla
arbetarrörelsen i andra länder. Dessa rörelser skulle
kunna vidarebefordra de gamla autonomistiska,
centrifugala och revolutionära tendenserna
inom västmaktsimperierna. Om däremot de
totalitära få kontrollen över merparten över de
hel- och halvkoloniala länderna, då kommer
tyranniet att grundligt reorganiseras. I vår
egenskap av antinazister glömma vi inte alls
de gamla räkningar, vi ha ouppgjorda med
Cityherrarna, inte bara sedan Spanienkriget.
Men att vid varje tillfälle slåss mot allt och
alla, det är att inte slåss mot något eller någon.
Man förvandlar sig då till sekterist och
predikant av några eviga sanningar, ädla och
nästan så övernaturliga, att de aldrig nå kontakt
med massorna.
Taktiken beror på omständigheterna. I en
revolutionär period eller en period av
uppåtgående utveckling, då kan man få
manifestera — och bör också manifestera — de
olika tendenserna inom arbetarrörelsen. I dag,
då fascismen befinner sig i full attack, då
kunna de medvetna arbetarna endast ha ett
intresse: att upprätta en gemensam
forsvarslinje.
Många medvetna frihetliga socialister äro
övertygade om detta och de känna sig
samtidigt säkra på, att nazismen skall förlora på
så sätt, att efter kriget skall i en eller annan
form ske cn pånyttfödelse av den sociala
rörelsen. Uppfyllda av denna övertygelse mena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
