Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1851. Det var den socialism, som var möjlig
ocli nödvändig i det ögonblicket. Proudhon var
ingen utopist och ingen profet, han var ingen
Pourier och ingen Marx. Han var en
handlingens och förverkligandets man.”
Den revolutionära frasen till varje pris
avvisade Landauer. Den ständiga vädjan till
revolution är enligt hans uppfattning
meningslös. I varje ögonblick måste något konkret och
praktiskt göras i socialismens och frihetens
anda — antingen genom deltagande i politisk
kamp eller inom det social-ekonomiska området.
I revolutionen ställas åter helt andra
uppgifter. Men också då äro de bestämda av
revolutionens speciella betingelser och äro icke
alltid desamma. Yad beträffar tiden för sin
verksamhet — det var huvudsakligen de två
decennierna före världskriget — så betraktade
Landauer den som en internationell ”vågdal” i
revolutionen, vilken i Pariskommunen funnit sitt
sista mäktiga uttryck. Landauer sökte sin
uppgift som socialist och frihetskämpe under
denna tid. Däri, och icke i den negativa
hänvisningen till framtidens sociala revolution, såg
han det enda möjliga förberedandet av denna
revolution, som också han önskade, i vilken han
gick under.
För att finna en utgångspunkt för sina
strävanden undersöker Landauer i ”Aufruf”
(och i talrika andra arbeten) de existerande
förhållandena. Han ser ”tre hörnstenar i det
ekonomiska slaveriet”. Dessa äro: ”För det
första äganderätten till jorden . . . Ur denna och
dess korrelat jordlösheten uppstår slaveriet,
beroendet av andra, arrendet, avgiften, räntan,
proletariatet.” ”För det andra: varornas
cirkulation i bytessystemet medels ett bytemedel
som tjänar ett oföränderligt behov.” Landauer
menar därmed de kapitalistiska pengarna, som
ej blott ieke förbrukas såsom varje annan vara,
utan t. o. m. inbringa ränta. I det riktiga
näringslivet utbytes däremot vara mot vara. I
detta system, säger Landauer, blir visserligen
ett cirkulationsmedel nödvändigt, som
motsvarar våra pengar och väl också kommer att
kallas pengar, men det kommer att sakna en av
den nuvarande penningens avgörande
egenskaper, nämligen den att äga ett absolut värde
också i händerna på dem, som icke arbeta.
Pengarna måste ”försvinna i konsumtionen”.
”Den tredje hörnstenen i det nuvarande
slaveriet”, heter det vidare, ”är mervärdet”. I ordet
”värde” ligger enligt Landauer ”det ideella
eller socialistiska kravet, att priset skall
motsvara värdet — med andra ord: att
totalsumman av samtliga verkliga arbetslöner skall vara
lika med summan av varornas pris för varans
slutliga stadium”. Landauer menar nu, att
mervärdet uppstår inte bara, såsom Marx säger,
hos företagaren utan överallt i cirkulationen.
Här ligger orsaken till, att den ensidiga
inställningen på kamp mot arbetsgivaredömet
praktiskt sett icke över huvud taget kan ändra
något i den bestående ordningen. Lika litet kan
enligt Proudhon-Landauer förvandlingen från
privat till kollektiv egendom i och för sig
ändra något i näringslivets karaktär. Det
gäller att ändra förhållandet mellan
producenterna, kort sagt att ingripa i cirkulationen och
upprätta ett rättvist bytesförhållande. Men det
är något helt annat än den lönestrid, som sedan
Marx’ tid kallas för ”klasskamp” och som
endast riktar sig mot företagarna.
Landauer var naturligtvis ingen motståndare
till fackföreningarna; han ställde sig ofta
till deras förfogande, men han ansåg deras
värde vara endast mycket begränsat. För honom
gällde det att utföra ett socialistiskt
förberedelsearbete. Om det komme till en revolution,
menade han, så måste det under nuvarande
förhållanden råda ett oerhört virrvarr, ett
verkligt kaos, en barnslig hjälplöshet. Han
tillägger: ”Aldrig ha människorna varit svagare och
mera osjälvständiga än nu, då kapitalismen
nått sin högsta fulländning: till profitens
världsmarknad och till proletariat. Landauer
ser således socialismens uppgifter helt
annorlunda än marxismen med dess lovsånger till
den kapitalistiska koncentrationens mäktiga
och präktiga utveckling samt den fortskridande
proletariseringen. ”Räddningen kan endast
komma från folkens pånyttfödelse ur
kollektivens anda”, säger han i ”Aufruf” och
fortsätter: ”Den socialistiska kulturens grundform är
förbundet mellan de självständigt arbetande
och sins emellan varubytande kommunerna.”
Till denna tankegång anknöt Landauer sitt
socialistiska koloniseringskrav. För detta arbe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
