Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att i många byar fanns det två kollektiv, ett
från vardera av de båda organisationerna.
Regeringen försökte sedermera att lagligen
ingripa. Beträffande expropriationerna kunde
den intet annat än sanktionera fullbordade
fakta, men därutöver voro vissa andra
åtgärder nödvändiga. Bristen på medel och
nödvändigheten av en kooperation vid produkternas
avsättning gjorde samarbete med
myndigheterna nödvändigt.
Om de aragonska kollektiven har den
spanske syndikalisten Alardo Prats publicerat
omfattande data oeh uppgifter. I hela Aragön
fanns det, enligt dians fastställanden, 450
kollektiv. Dessa voro sammanslutna i
distrikts-och regionalfederationer, samt hade en
demokratiskt vald ledning. De arbetade officiellt
tillsammans med Aragonska Rådet, den högsta
administrativa korporationen för fria Aragön,
vilken sammanfattade alla trådarna i
förvaltning oeh hushållning samt säkrade de
antifas-eistiska folkorganisationemas kontroll över
apparaten. 70 proc. av den brukbara jorden i
Aragön bearbetades under denna epok
kollektivt. (Vi åsyfta naturligtvis tiden före
Aragöns ”erövring” av den ”kommunistiske”
generalen Lister.) Antalet av den i kollektiven
verkande oeh boende befolkningen utgjorde mer
än 300,000. I så gott som varje by fanns det
dock ett antal individuella jordbruk, som inte
alls tvingades att ingå i kollektiven. I Aragön
kom det aldrig till konflikter mellan
kollektivister oeh individualister, man respekterade
varandra ömsesidigt. Endast i Levanten
(Va-leneia-regionen) oeh Katalonien lyckades det
för ”kommunisterna” (stalinister) i några fall
att hetsa upp exproprierade jordägare oeh
småbrukare till kupp-artade angrepp mot
CNT-kollektiven.
Den spanske kamraten H. Noja Ruiz, som
speciellt ägnat sig åt studium av den
spanska jordfrågan, angav kollektivens antal till
2,000. I regioner som Katalonien och delar av
Levanten förblev doek individualbrukandet
förhärskande (rabassaires oeh småbönder). I dessa
territorier var det huvudsakligen f. d.
godsarbetare, som grundade kollektiven. Något
tvång att bilda kollektiver blev aldrig övat —
det bästa beviset därför är Katalonien, där
CNT, om den ville, hade den utslagsgivande
makten och i de första månaderna med lätthet
kunnat tvinga rabassaires till sådana aktioner.
Men intet låg CNT mera fjärran.
Just ur dessa fakta resulterade
nödvändigheten av politiska koncessioner. Det gällde att
skaffa de nödvändiga krediterna åt
jordbruksföretagen, det gällde att sörja för gemensam
avsättning för produkterna, så att detta inte
blev överlämnat åt personligt godtycke. Inför
det omöjliga i att arrangera allt detta utifrån
enskilda ortssyndikat — oftast voro ju på
varje plats syndikat av två olika riktningar
företrädda — skapade regeringen för varje ort
ett offieiellt ”agrar-syndikat”, d. v. s. en
av-sättningscentral för alla platsens producenter.
Syndikalisterna deltogo i dessa officiella
”syndikat”, därför att de i dessa sågo det enda
möjliga försöket att uppnå en kollektivisering
av agrarproduktemas distribution under de
rådande omständigheterna. Naturligtvis blev det
i dessa ”syndikat” ofta konflikter, genom de
politiska partiernas arbete inom desamma. I
Katalonien kom det också särskilt till
stridigheter, därför att ”Uniö de Rabassaires”
praktiskt taget företrädde den katalanska
småborgerliga vänsterns intressen oeh ofta stötte ihop
med arbetarna i CNT. Den stora kongressen
med de katalanska syndikaten, i februari 1937,
måste mycket ingående syssla med dessa
frågor, men det återstod ingen annan utväg än
att fortsätta samarbetet i den givna formen
för gemensam distribution av produkterna från
olika produktionsformer genom lokala
”syndikat”. För övrigt gjorde kongressen också ett
utkast till konstituering av en lantarbetarnas
nationalfederation, varvid föreslogs, att i denna
gren inte endast de rent agrikulturella
syndikaten, utan också mjölnare, brödprodueenter,
olivoljeindustrin, konservfabrikationen,
bryggerierna etc. skulle sammanföras i denna hela
landet omfattande federation. Endast
bomulls-odlarna (i Andalusien) skulle tillhöra
Textilfederationen.
Iden levantinska regionen var läget på en viss
punkt bättre än i Katalonien. Där, varest
en UGT med verklig socialistisk tradition och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
