Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
livets funktion, så förvandlas ju dessa till en
ny sorts stat!”
Detta argument kommer ur dumhet,
begreppsförvirring oeh oviljan att se över
skran-kor oeh fördomar. B. Traven skriver i sitt
stora historisk-ekonomisk-sociala verk ”Land
des Friihlings” (1928) bl. a. ett kapitel om de
mexikanska fackföreningarnas roll i
samhällslivet. Han gör så följande konklusion:
”Som man av dessa praktiska exempel ser,
går det högst förträffligt utan stat. För den
ytlige betraktaren må det kanske synas, som
fackföreningen hår endast var en ny form eller
rent av ett annat namn för staten. Men den
som tror så, han fattar inte den kapitalistiska
statens väsen! Fackföreningen är en frivillig
sammanslutning av likar, bildad för det enda
ändamålet att föra alla dess medlemmar till
samma mål. Staten däremot, är en
tvångsge-menskap, bildad ovanifrån för ändamålet att
ge enskilda medlemmar eller grupper fördelar,
på bekostnad av andra medlemmar eller
grupper i tvångsgemenskapen. Genom ett väluttänkt
system sprider staten den lögnen, att dess enda
mål är att tjäna allas väl, att den gentemot alla
anhöriga är en helt och hållet neutral
institution. Så snart staten emellertid verkligen står
neutral gentemot alla sina medlemmar, utan
åtskillnad på person, då upphör den att vara
stat. Upphör att vara despotisk våldsmakt. ..
Naturligtvis, där fackföreningarna nöja sig
med att mildra det kapitalistiska systemets
hårda slag, där de stöda det kapitalistiska
systemet, genom att ingå kompromisser med
detsamma, där utpeckla de sig till en mer eller
mindre favoriserad grupp inom staten, till en
stat i staten. Men så snart fackorganisationerna
lösgöra sig från staten, inte längre erkänna
statens auktoritet, upplöser sig staten, kanske
t. o. m. utan våläsakt.”
Det är en väsentlig skillnad på stat oeh
organisation.
Staten dikterar uppifrån och ned,
folkmassan har inget att säga till om. I en del fall —
s. k. demokratisk stat — förefinnes en viss,
men till sitt reella väsen skenbar
medbestämmanderätt, så funtad att de folkliga intressena
aldrig tillåtas kollidera med statsgruppens.
Varje försök till självhävdelse, kollektivt som
individuellt, slås obarmhärtigt ned — i namn
av samhällsintresset!
Organisationen — en sammanslutning som
folkmassan frivilligt bildat — utser under
massans kontroll en grupp eller ett organ för de
rent administrativa ärendena. Organet eller
gruppen fattar sina beslut oeh låter dessa
återverka på massan, i av denna önskad
riktning. Massan har i sin hand alla möjligheter
till att kontrollera gruppen eller organet så
att den inte skaffar sig auktoritär makt.
Organet eller gruppen blir ett uttryck för
allmänintresset — samhällsintresset. Massans
initiativlust och självhävdelse hålles levande — till
fromma för framåtskridandet = det
gemensammas bästa.
Människonaturen är ett ömtåligt oeh
hyper-känsligt käril, men då de olika naturerna
tvingas leva i en samlevnadsform, där
tåtramp-ningen satts i system oeh upphöjts till
levnadsregel, då måste varje människa lida oerhört
och vårldföras, deformeras oeh dövas. Staten
är detta systems bålverk, exekutor och
tjänstgörande bödel. Staten, oavsett om den kallar sig
demokratisk eller är öppet diktatorisk, är en
naturvidrig företeelse, den kan så småningom
deformera människorna till servila, suckande
slavar, men den är lika fullt mot människans
rätta natur. Därför är det nödvändigt att
otillfredsställelsen oeh olustkänslorna få en positiv
inriktning: en nyordning av samhällsformen
hän mot den sig ständigt förnyande sociala
revolutionens socialism. Staten — betyder,
individernas allt mer fortgående mekanisering,
uniformering. Men om var oeh en individ inriktar
sig på det stora hela — samhällets omformande
efter individerna — i stället för att plottra
bort sig på halvheter och lappverk, så skall
den sociala revolutionen inte vara en avlägsen
utopi. Endast så länge revolutionen anges ha
till må! att tre gånger om dagen fylla
massornas magar, d. v. s. rent materialistiskt mål —
endast så länge är den sociala revolutionen en
chimär. Det måste till en ny
människouppfattning, en ny moral och ny ända. Först oeh
främst måste auktoritetstron — statsidéns
livsnerv — ryekas upp med rötterna.
”Människo-andens revolutionerande är det viktigaste”,
sade Henrik Ibsen — därmed uttryckte han, vad
Krapotkin framhållit, vad Landauer hävdade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
