Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teniska frammarsch till den ideologiska oeh
politiska nyordning, nazismen kräver i ett ”nytt
Europa” under hakkorsets herravälde, är
enbart skrämmande, tidningen Arbetaren har
upprepade gånger belyst denna fruktansvärda
ruttenhet, som är den finska
regerings-social-demokratins särmärke.
Hur skall den svenska socialdemokratin —
som ju så ofta självberömde sig för sin
”alltigenom realistiska hållning” ”fri från all
dogmatism” — bestå provet?
”Det är överflödigt att ytterligare dröja vid
den omvälvning, som den svenska
socialdemokratin under sin sextioåriga verksamhet
undergått. I den ideologiska debatten har
socialiseringen ersatts av den allmänna välfärden,
klasskampen av folkhemmet, demokratin som
ett taktiskt medel av demokratin som högsta
princip, det totala maktövertagandet av
kompromissen, uppgörelsen och samverkan med
andra, internationalismen av , den nationella
synpunkten, likgiltigheten och misstron mot skilda
religiösa och humanitära folkrörelser av
uppskattning oeh vilja till samförstånd.”
Detta erkännande ges utan omsvep av en
omdömesgill man och vetenskapsman: prof.
Herbert Tingsten i hans.verk, ”Den svenska
socialdemokratins idéutveckling”,. som ingår i
den av LO bekostade serien ”Den svenska
arbetarklassens historia”. Bakom Tiiigstens två
band ligger tvivelsutan. ett gediget arbete, ett
grundligt vetande oeh, mycken rutin att
handskas både med historiska fakta och dokument
och politiska värdeomdömen. Ty även om
redaktionskommittén, som bistått Tingstens arbete,
inledningsvis understryker, att ”arbetet
fullföljer ett vetenskapligt syfte”, så hindrar denna
säkerligen uppriktiga önskan inte, att
Tingstens verk måste betraktas som en politisk
manifestation i stor stil. Vetenskapen —
samhälls-öch historieforskningens omfångsrika apparat
— har här ställts i bejakandets tjänst:
bejakandet av den socialdemokratiska, svenska
vägen ”från klasskamp till folkhem”, från social
revolution till välfärdsidéologin. Just den som
erkänner denna bok som en betydande
prestation, som ett omistligt bidrag till nyare svensk
historia och samhällsliv, måste samtidigt
påpeka verkets andra och icke minst
betydelsefulla innebörd: det är en fruktansvärd och
skrämmande dödsringning över hundra års
arbetarrörelse oeh socialistisk kamp. I likhet med
en del borgerliga historieskrivare karakteriserar
prof. Tingsten sådana ideologier oeh kampmål
inom den socialistiska rörelsen, som stå på
klasskampens grund oeh eftersträva den sociala
revolutionen i absolut motsättning till det
kapitalistiska systemet, som fångna i oriktiga
föreställningar om den. sociala verkligheten,
önskedrömmar oeh metafysiska spekulationer.
Den svenska socialdemokratins utveckling
från klasskampen — ”ett såll, bra att
grovsikta en övergångstids människokaos med, men
oduglig, sedan det blivit fråga om att
organisera gruppsamverkan” (V. Svanberg i en
recension av Tingstens bok i ”Tiden”) — till
folkhemistanken, ”som vädjar till det som
förenar”, från ”revolutionsmystiken” till
”nationell samling” framställes som politisk
vidsynthet oeh sunt förnuft. Det märks ändå i det
Tingstenska opuset, att LO har haft
överinseende! Hela boken är på sätt oeh vis en
bekräftelse på det minnesvärda betyg, en skribent
utställde i 1937 års maj-nummer av den
socialdemokratiska tidningen ”Arbetets kvinnor”:
”Man har inom den svenska arbetarrörelsen
låtit leda sig av verkligheten i stället för av
teorin... Att Sverge från Branting till Per
Albin har givit Europa ett skolexempel på
moral i politiken, att det har skapat frihet och
demokrati på reformistisk väg, kan ingen
motståndare förneka ... Den ,’oteoretiska’
skandinaviska socialistiska byggnaden har faktiskt
hållit stånd, medan Europas samtliga teoretiskt
och vetenskapligt inställda arbetarpartier trots
alla förutberäkningar störtat samman.”
Pekoralet i fråga är kanske rekordartat
menlöst, men också betecknande för den svenska
socialdemokratins självomdöme. Jämfört med
vad som hänt under de fyra åren sedan dess
verkar citatet i’ena karikatyren: den
socialdemokrati, orden åsyfta, har fortsatt vägen till
självförnekelse i en takt, som talar för den
inre upplösningens fullbordande.
Långt ifrån värderingsfri i sin tidvis skarpt
polemiska framställning konstaterar prof.
Tingsten i anslutning till vad vi ovan citerade
slutligen följande:
”Den moderna socialdemokratin står i viktiga
hänseenden närmare den gamla liberala
arbetarrörelsen än sin egen uppfattning ... Någon
särpräglad socialdemokratisk ideologi finnes
sålunda icke.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
