Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
f<Man haj.,’ oekså lärt sig uppreklamera
le-jplrria. ”Den. nUvarande statsministern liksom
■Övriga partiledare ’trissas opp’ med den
mobilerna reklamens alla fina eller grova
hjälp-•földel — alldeles som statschefen i eii
dikta-tili” och framstår därför ”för den stora
massan som den givne, naturlige ledaren”.
Därmed, skriver Thermænius, ”äro vi inne
på den kanske märkligaste men alls ieke
enastående eller ens oväntade förvandlingen
av vårt statsskick, ännu blott en klar tendens
men en vaeker dag kanhända en obestridlig
realitet. Det är tendensen till ’cæsarism’, till ett
•’fefimansvälde med bibehållande av alla de
demokratiska formerna”.
Denna ansamling " av makt hos regeringen
har skett på bekostnad av den s. k. andra
statsmakten, riksdagen. För några år sedan kunde
man kalla riksdagen den dominerande
statsmakten, men vem vill i år påstå, att riksdagen
är dominerande? Inte den, som någorlunda vet
oeh sett, hur det går till.
En annan tendens är, att urvalet av
riksdagsmännen mer och mer monopoliseras av
partierna. Den uppfattningen, ”att
medborgarna fritt utvälja representanter på grund av
deras medborgerliga dygder, såsom klokhet,
rättrådighet o. d. blir allt mer och mer blott
oeh bart en fiktion”.. Man kan tillägga, att då
nomineringen av riksdagsmän övergår till
partierna, så är det en liten konklav-av
partiledare, som i själva verket utväljer de.
kandidater, som folket får rösta på. Man- har ieke
långt till det ryska systemet, där alla
kandidater till offentliga förtroendeposter utses av det
härskande partiet, vilka kandidater sedan
väljas av massorna. Kandidering från väljarna
själva blir mer oeh mer en omöjlighet. För
några år sedan var förhållandet det, att
partiledningarna skötte valen och dirigerade
riks-dagsarbetet- Nu är förhållandet det, att
partiledarna just i egenskap av partiledare leda
riket.
Därmed har, kan man säga, makten
monopoliserats av partiledarna. De ha i regeringen
ett bolag för maktutövningen. Inom detta
bolag negligeras och glömmas programmen. Till
och med partiernas vikt blir mindre och
mindre.
Därtill kommer, att partierna mer oeh mer
undanträngas av ekonomiska
intressesammanslutningar: ”Fackföreningsrörelsen, lant-
brukets intresseorganisationer, de anställdas,
statstjänstemannens, arbetsgivarnas,
finansvärldens sammanslutningar aga redan nu och
sedan åtskilliga år en sådan vikt, att de i själva
verket redan konkurrera med partierna. Staten
varken vill eller kan komma förbi dem. De äro
erkända storheter; de uppträda litet emellan
som parter med vilka statsmakterna förhandla
oeh träffa avtal. Den så mycket omtalade
korporatismen, som i vissa länder
programenligt proklamerats och införts med buller och
bång, håller hos oss på att i all stillhet införa
sig själv.”
Thermænius är ieke den ende, " som gjort
denna iakttagelse.-Det är en redan gammal
historia. Vi kunna peka på
jordbruksorganisationernas utveekling sedan ”kohandeln”.
Genom statsingripande har
livsmedelsförsörjningen sedan ”kohandeln” 1933 i stor
utsträckning ställts under statens kontroll
genom prisreglering på mjölk, kött, fläsk,
spannmål etc. Det statliga prismaskineriet arbetar
med hjälp av jordbrukets ekonomiska
organisationer.
Det var omkring 1929—30, som den
ekonomiska världskrisen började göra sig kännbar
i Sverge genom prisfall och ökade
avsättningssvårigheter för jordbruket. Jordbrukarna
började vända sig till staten med krav på
ingripande. 1930 fingo jordbrukarna hjälp, genom
-att staten stadgade inmalningstvång. Genom
1932 års lagstiftning kommo mjölkavgifterna.
1933 infördes slakthusavgifter jämte
importreglering. 1934 vidtogos åtgärder för att
stödja äggpriserna o. s. v.
Vid genomförandet av dessa oeh
efterföljande statliga regleringsåtgärder’ var det
en nödvändig betingelse, att producenterna ha-,
de sammanslutningar, som kunde
representera dem kollektivt oeh med vilka
statsmyndigheterna kunde föra förhandlingar.
Jordbruksorganisationernas utveekling har i högsta grad
befrämjats av detta förhållande.
Lantbrukssällskapet upplade organisationsplanerna och
ledde organiseringen. De redan existerande
lokala, föreningarna, sammanslötos bransehvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
