Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
revolutionen åt ’staten betyder detsamma som
att omintetgöra revolutionen. Om kriget oeh
revolutionen icke varit två skilda saker för
oss, skulle vi aldrig ha deltagit i regeringen.
Makten, vår makt, ligger icke i departementen
utan i våra syndikat.”
Det förefaller oss, som utgångspunkten i
denna tankekedja var grundfalsk. En social
revolution kan ieke förverkligas genom
”samarbete med alla framåtsträvande krafter”. Det
fanns krafter, som voro ”framåtsträvande” i
borgerlig bemärkelse men absolut
kontrarevolutionära ur socialistisk synpunkt.
Revolutioner kunna icke tryggas med hjälp av
kontrarevolutionära element.
Man förespeglade också syndikalisterna, att
om CNT gick in i regeringen, skulle England
och Frankrike inta en mera sympatisk
ställning till republiken. Man skulle kunna få
vapen oeh krigsmateriel. Även från Ryssland
skulle Katalonien — syndikalistemas
huvudfäste — få krigsmateriel. Bland de ledande
syndikalisterna talade man om ”våra vänner
Frankrike oeh England”. Dessa spekulationer
visade sig vara grundfalska. England oeh
Frankrike förblevo den sociala revolutionens
fiende, liksom Ryssland.
I en polemik mot ett av FAI utsänt manifest
skrev Alexander Shapiro: ”En seger över
fascismen får ieké vara en seger av en annan
statlig kombination, ty den integrala frigörelse,
som FAI talar om, utesluter såväl
bolsjevismens som den borgerliga socialdemokratins
delaktighet. Man kan därför icke acceptera
FAI:s ståndpunkt, att garantin för en seger
över fascismen måste vara ’antifascistisk enhet
och ömsesidig hjälp mot den gemensamme
fienden’. Förnuftet säger oss, att fascismen icke
är de ’antifascistiska’, sektorernas
’gemensamme fiende’. Förnuftet säger oss, att den
bolsjevikiska fascismen oeh alla de andra
statspar-tiema ha en otvivelaktig gemensam fiende:
anarkismen. Och att deras gemensamma mål
är att bilda bloek för att krossa oss, väd som
än för tillfället gör det’ nödvändigt för vissa
sektorer att exploatera anarkismen och
anarkisterna ... Det är därför för oss en imperativ
plikt att öppna ögonen på mässorna, vilka
snarare reagera med känslorna än med förnuftet.
Vi böra avlägsna dem från pseudoantifasfcis-
men i stället för att vi närma oss
pseudofascis-terna. Ett- sådant närmande från vår sida
beslöjar ännu mera de politiskt-soeiala
mötsättningarna och låter den stora massan
överrumplas av, vad den i fortsättningen skulle kunna
kalla ett slags förräderi.”
G
A tt kalla det imperialistiska England oeh
Frankrike "våra vänner” var naturligtvis
ett fatalt misstag. De voro den sociala
revolutionens fiender. Lika oriktigt var det att
betrakta bolsjevikerna oeh Moskva som vänner.
Moskva ville den borgerliga ordningens
återställande oeh bekämpade syndikalisterna med
alla till buds stående medel. I grund oeh botten
var detta också de borgerliga sektorernas
inställning, även om de opererade opportunt. De
högersoeialdemokratiska politikerna skilde sig
ieke från dessa. De blevo Moskvas redskap.
UGT oéh riktningen Caballero hade i viss
utsträckning gemensamma intressen med
syndikalisterna, men på Moskvas initiativ
undanträngdes Caballero på ett tidigt stadium. Caballero
måste avgå från regeringsmakten oeh
regeringen Negrin, Moskvas redskap, kom i stället.
Men alla dessa riktningar visste, att kriget icke
kunde vinnas utan syndikalisterna oeh CNT.
Därför- sökte de binda CNT genom dess
anslutning till regeringen. Å sin sida ansåg CNT, att
man icke kunde vinna kriget utan alla dessa i
grund oeh botten fientliga sektioners
medverkan. Problemställningen var invecklad. Genom
CNT:s inträde i regeringen började den genom
revolutionen nästan vanmäktiga staten att åter
få makt. De revolutionära massorna
underordnade sig den kontrarevolutionära statsmakten
oeh alla de kontrarevolutionära sektioner, med
vilka CNT samarbetade. Staten blev åter
stark. Den återuppbyggde sitt polisväsen, sitt
militärväsen oeh tog hand om rättsskipningen.
Man förde krig mot Franeo-fascismen, men
den ”antifascistiska enhetsfronten” hyste inom
sig en egen fascistisk sektor, bolsjevismen, som
arbetade för sin seger,
Den tanke, som Santillan uttryckte som en
möjlighet, att staten skulle kunna förhålla
sig passiv inför samhällets nydaning, var
absurd. Det ligger i statens väsen att vara den
totala makten och icke inom staten tolerera en
makt, som är fientlig mot staten, sådan som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
