Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kommitté”, vilket stod i öppen motsägelse till
Amiensprogrammet. Häremot uppstod en
opposition, som senare fann ny näring genom
den ryska revolutionen. Trots detta blev
organisationens enhet bevarad — och på
kongressen i Lyon 1919 hade den ett aldrig förut
uppnått medlemsantal på två miljoner.
Amiensprogrammet utvidgades genom kongressen i
Lyon. I en särskild deklaration hette det, att
CGT inte inskränkte sig till den i Amiens
deklarerade neutraliteten gentemot politiska
riktningar, utan förklarade den direkta fackliga
aktionen som sin permanenta princip. Men i
verkligheten fortsatte å ena sidan de
reformistiska ledarna sin väg-, och å andra sidan
började Moskva sin kamp för de stora
organisationernas erövring. På kongressen i Paris blev
klasskampstanken försvagad och kravet på
generalstrejk trängdes i bakgrunden. CGT
förde så gott som inga strejker längre. Vid
majvalen 1924 samarbetade CGT till och med
öppet med de socialdemokratiska politikerna.
Regeringen hade under tiden tillsatt ett nationellt
ekonomiskt råd och CGT:s ledning krävde
efter vänstersegem vid valen — under
åberopande av sin insats — att organisationens
generalsekreterare, Jouhaux, skulle kallas till medlem
av denna statliga institution.
Sedan 1920 existerade den
syndikalistisk-revolutionära kommittén, i vilken den
företrädesvis för den röda moskvainternationalen
arbetande oppositionen senare samlade sina
krafter. Trots detta utarbetade också denna
kommitté ett antal verkligt
revolutionär-syndi-kalistiska idéer, såsom t. ex. 1920 ett program
för arbetarnas produktionskontrol!, men på
kongressen 1922, vilken på uppdrag av
oppositionen sammankallats som ”extraordinarie
kongress”, kom det till splittring.
Kommunisterna sprängde en stor del av organisationen
och bildade med sina anhängare ”CGTU”, den
s. k. CGT ”unitär”. De revolutionära
syndikaten arbetade inom den nya organisationen. De
frågade sig visserligen, om den nya
organisationen var ”ett dop eller en begravning” för
den revolutionära syndikalismen. På CGTU:s
första kongress i St. Étienne drabbade
kommunisterna och de revolutionära
syndikalister-na samman. Mer än hälften av den gamla
CGT:s medlemmar voro representerade. Avgö-
rande for kongressen var frågan om
anslutning till Moskva. Pierre Besnard företrädde
den revolutionära syndikalismens autonomi,
medan Monmousseau var för de kommunistiska
parollerna. Voteringen gav emellertid till
resultat endast 339 röster för Besnards förslag,
men 743 för kommunisternas. Nu antogs ett
förslag, som ”i princip” förklarade sig för
anslutning till Moskva, men krävde att
anslut-ningsvillkoren dessförinnan skulle ändras i den
fackliga autonomins anda. Till följd av dessa
eftergifter för deras krav, stannade de
revolutionära syndikalisterna kvar i organisationen.
Men 1923 ägde anslutningen till Moskva rum
och på kongressen i Bourges samma år antog
organisationen en öppen deklaration mot det
fömtnämnda Amiensprogrammet. Det hette i
denna resolution: ”Kongressen förklarar’ det
för en farlig uppfattning, att den sociala
revolutionen endast skall betraktas ur synvinkeln
av en ekonomisk inställning, vilken förbjuder
rörelsens anhängare att ge fritt uttryck åt sina
politiska och filosofiska idéer på de fackliga
mötena. Denna uppfattning måste
nödvändigtvis leda till, att syndikalismens aktivitet
in-skränkes till rent korporativa syften”.
En sådan uppfattning kunde de revolutionära
syndikalisterna inte längre godkänna. Paris
byggnadsarbetare separerade från CGTU och
den franska byggnadsarbetarefederationen
följde exemplet. Redan mellan åren 1921 och 1923
hade ett antal syndikat skilt sig både från CGT
och CGTU för att göra sig självständiga;
dessa förenade sig nu med den syndikalistiska
oppositionen mot Moskva och bildade ”den
federativa unionen av autonoma franska
syndikat” (UFSA), på grundval av
Amiensprogrammet. Detta skedde i slutet av år 1924 och
härav utvecklade sig senare den franska sektionen
(CGTSR) av den internationella
syndikalis-tiska arbetare-associationen (IAA). UPSA
höll 1926 en kongress i Lyon, på vilken 89
syndikat samt’ byggnadsarbetarnas federation och
Rhone-syndikatets union voro representerade.
De bildade nu ”det revolutionär-syndikalistiska
CGT” (CGTSR). De betraktade sig som en
fortsättning på den gamla CGT av 1906.
’ I denna organisation utvecklade sig Pierre
Besnards verksamhet och under intryck av
detta arbete, ur den nya organisationens erfaren-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
