Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
delser urartade, till internationella
intressesektioner — inte för internationell revolution utan
för rysk utrikespolitik.
Hade Ryssland fasthållit vid sitt socialistiska
program, så som det formades under
revolu-tionsdagarna, och upprätthållit en rent proletär
kontakt med den övriga arbetarrörelsen, så hade
säkerligen mycket av vad som sedan timatt
kunnat undvikas eller ersättas med händelser,
som för socialismen blivit positiva och
fram-stegsbefrämjande.
Men genom hela denna avveckling under mera
än tjugo år, kan man spåra själva ursprunget:
bolsjcvikernas övertagande av makten. Som alla
veta, representerade bolsjevikerna en
försvinnande minoritet bland det ryska folket.
Följaktligen — om denna minoritet önskade behålla sin
maktställning — måste det diktatur till,
diktatur, inte endast mot eventuell kontrarevolution
utan också över massan, som av ”eliten” skall
ledas i den enda rätta riktningen. Men
diktaturen för med sig en massa andra olägenheter,
som inte kunna undvikas, som äro organiska
delar av diktaturens system, även om denna
skyltar med aldrig så röd färg. Den lilla
minoriteten måste till sitt förfogande ha en
skyddskår, som dels skyddar minoriteten mot massans
onåd och dels genom terror och förföljelse
driver folket i vall på de ängar, som denna
minoritet anser vara de riktiga eller förenliga med
eget intresse.
Som en följd av dessa behov skapades alltså
dels den röda tjekan, dels den röda armén.
Genom tillkomsten av den röda armén, hade
Ryssland åter gjort ett viktigt avsteg från sin
socialistiska ursprunglighet, frångått en princip
av fundamental betydelse. Visserligen hade
arbetarrörelsen även förut accepterat
arbetarbe-väpningen, men från denna och till militarism
— den må kallas röd eller ha vilken färg som
helst — är steget både ödesdigert och långt. Det
torde vara riktigt, att arbetarbeväpning är
logisk, när det gäller att söka gardera sig mot
kontrarevolutionära stämplingår, men en
militär formation, en yrkeskår, kan aldrig stå i
tjänst hos folket, aldrig föra folkets och
frihetens talan. En militär yrkeskår blir en
självständig makt, ett egetintresse, vars mål är att
säkra den egna kårens makt oeh myndighet.
En maktfull militarism måste medföra ett
maktlöst folk.
Däremot äro militära yrkeskårer nödvändiga
för en diktatur. Minoriteten måste ha till sitt
förfogande en militärformation, som alltid är
redo att försvara dess intressen oeh slå ned alla
upprorsförsök. I och med skapandet av den
"röda armén” var alltså det andra väsentliga
steget taget från socialism oeh internationalism
mot nationalismen.
Steg för steg anträdde så Ryssland vägen
tillbaka från socialismen. Ännu sökte man väl
upprätthålla kontakten med proletariatet, men
vägen till förbindelser med kapitalistiska stater,
vilka man förut riktigt karakteriserat som
reaktionens fästen, anträddes. Sovjet-unionen
kastade slutligen alla betänklighetér oeh anslöt sig
till Nationernas förbund — denna illustra
sammanslutning, som förut av ryska ironiker
klassificerats som ”kanonernas förbund”. Ryssland
tog säte oeh stämma bland ”rövarnas oeh
banditernas förbund”, som det också kallats.
Kontakten blev sämre och sämre med världens
arbetare, ju mera man växte sig in i den
kapitalistiska internationalismens intrigspel.
Så kom då slutligen den omskrutna
follt-frontsideologien, närmast som en följd av
nazismens seger i Tyskland. Nu gällde det kamp mot
nazism oeh fascism i första hand och i den
kampen gällde det att alliera sig med vem som
helst. För första gången tog man här avstånd
från idén om klasskampen och satte i dess
ställe samarbetet med den borgerliga världen
för kamp mot fascismen. Denna inställning
förde visserligen Ryssland närmare
socialdemokratins internationella sektioner, vilka ju redan
länge arbetat inom ”folkfronten”, men den
skapade i stället en oerhörd förvirring inom den
del av arbetarrörelsen, som ännu bekant sig till
revolutionära ideal. Det smakade bittert att
sluta fostbrödralag med dem, vilka man strax
förut titulerat dödsfiender och parasiter,
särskilt när denna kovändning fick göras på
bekostnad av det egna sunda förnuftet. De trogna
skarorna glesnade också mer och mer. Kvar
stodo knappast andra än de, som sedan länge
accepterat principen att tänka i
”koncentrationspunkter”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
