Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gande väl vara på sina egna syften. De gå
igen i dagens nazifascistiska
renegat-”socialis-ter” som värdesätta arbetarrörelsen som ett
hopplöst sjunkande skepp och föredra att göra
bot och bättring, hylla ledarenationens
framgång —• maktens framgång helt enkelt,
likgiltigt vilka samhälleliga och mänskliga
drivkrafter den tjänar.
Men vi tro icke förty, att de nyordnade
re-negaterna i längden komma att bedra sig
på ett fruktansvärt sätt. Fastän de undvika
den gamla, reaktionära restaurationstidens
talesätt, ha de i själva verket sjunkit djupt
ner i kontrarevolutionens blodiga träsk. Att
de i dag marschera med maktens än så länge
starkare bataljoner och låtit korrumpera sig,
är ett bedrövligt tecken på oförmåga att
förstå den moderna historiens gång. De äro
visserligen hurtfriska i vändningarna och raska
att vända kappan efter vinden. Men deras
komiska missförstånd ■— då det inte är rena
rama opportunismen och bedrägeriet — att tro
sig vara med om socialismens genombrott i
na-zifascistiskt nyordnad stil, är en ohygglig
förvillelse. ”1 den praktiska politiken delta de
därför i alla våldsåtgärder mot arbetarklassen,
och i det dagliga livet bekväma de sig gärna,
trots alla sina uppstyltade fraser, att plocka
de gyllene’ äpplena” — den kapitalistiska
korruptionens gyllene frukter och tjuvgods! Detta
Marx—Engelska värdeomdöme om sin tids
reaktionära pseudo-socialister gäller i ännu
högre grad om den nazifascistiska
korruptionspropagandans legionärer, som lämnat den
proletära socialismen bakom sig som död last.
II.
För Europas vidkommande har nazifascismen
segrat inom det borgerligt-kapitalistiska
samhälle, som allt mera blivit total
myndighetsstat och med allt hårdare tag ingripit i de
enskilda ekonomiska företagens och de
enskilda samhällsmedlemmarnas hitintills privata
sfär. Där förlikning mellan statens och
monopolkapitalisternas enträgna krav å ena sidan
och samhällets å andra sidan visat sig vara
omöjlig, och där å andra sidan arbetarklassens
socialrevolutionära kamp misslyckats,
presenterar sig nazifascismen som segerherre
”ovanför partierna”.
Pseudosocialismen skördar vackra
resultat. Den totalitära staten visade sig för
monopolkapitalismens vidkommande vara den
starka staten comme il faut, det mindre onda
i jämförelse med hotelsen från
revolutionärt-socialistiskt håll. Den liberala världen fick sin
begravning — utan hederskompanier. Skulle
månne arbetarklassen stå gråtande vid
liberalkapitalismens grav? Tysklands kommunister
(stalinister) t. ex. hade öppet slutit upp kring
nazismens dolkstöt mot Weiinar-republikens
”systemvälde”, d. v. s. mot den borgerliga
demokratin. Synd bara att vid denna bedrift
nazismen snart fick övertaget över de
vänsterradikala — som alldeles hade glömt bort, att
arbetarklassen inte stod i absolut
motsatsförhållande till den liberala demokratin, men hade långt
vidare gående krav och syften än liberalismen
kunde ha på grund av sin kapitalistiska
begränsning. Pseudosocialismen har en lång
tid förgäves sökt locka arbetarklassen till
sig och mobilisera dess socialistiska
strävanden för egna ändamål. Men sent omsider har
den vunnit en del överlöpare med
socialistiskt förflutet som på grund av nazifascismens
krigsimperialistiska framgångar låtit övertyga
sig (eller låtsas så) om den beramade
”nyordningens” sociala framstegs-nytta. Och det är
karakteristiskt, att dessa överlöpare nästan
enhälligt ty sig just till förverkligandet av den
”starka staten”, som nazifascismen genomför
under uppbåd av alla sina krigsstrategiska
krafter. Likeralismens undergång ter sig för
dem som enbart glädjande — fast den skett i
nazifascismens tecken.
Kriget har medfört den parlamentariska
regimens och den kapitalistiska plutokratins
sammanbrott i de s. k. demokratierna. För de
arbetande klasserna och för socialismen är
detta sammanbrott av en murken värld icke
någon katastrof utan en befrielse. Trots allt vad
vi erfarit av nederlag, lidanden och besvikelser,
så står vägen öppen mot de båda mål, i vilka
vårt folks önskningar mötas: europeisk fred
och social rättvisa. Se där några synpunkter
ur Hendrik de Man’s manifest till det belgiska
arbetarpartiet, de Man är inte någon vem som
helst. Han, som nu firar nazifascismens
seger över liberalismen som en befrielse, var
under långa år en tongivande socialistisk teoreti-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
