Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nad av on stor industri i moderlandet,
ekonomisk exploatering av oerhörda territorier och
fortsatta krigshandlingar i jätteriket Kina.
Det japanska folkets livskraft blir nämligen
såväl ur produktions- som
konsumtionssynpunkt ödesdigert angripen. Enligt, japanska
ekonomers uppskattningar, hade Japans
konsumtion, som under krisåren 1930—31
uppnådde den lägsta punkten, men därefter liksom
i andra länder steg ganska betydligt, år 1939
åter sjunkit ner till 25 procent under
förkrigs-nivån, för att i början av 1940 ligga 40 [-]>ro-cent-] {+]>ro-
cent+} under! För att rätt fatta denna
minskning måste man betänka, att det helt säkert i
andra krigförande länder också förekommer
en sådan betänklig minskning av
konsumtionen. Men man kan inte företa lika stora
inskränkningar med vilket folk som helst!
Engelsmän och amerikaner kunna säkerligen bära
större restriktioner än tyskar och italienare,
vilka senare redan i flera långa år levat enligt
parollen ”Kanoner i stället för smör!” Hur
mycket mera förintande för folkhälsan skola
då inte så stora konsumtionsinskränkningar
vara för ett folk, som sedan gammalt nästan
alltid levt vid hungersnödens rand!
Orsakerna till denna sänkning av den
japanska levnadsstandarden äro flera.
Fisket gav obetydligt mindre resultat, därför att
en stor del av fiskarbefolkningen inkallats till
militärtjänst, och de kvarvarande i yrket kunde
inte förnya sina nät på grund av råvarubrist
eller använda sina båtar på grund av bristen
på drivmedel. Jordbruket led också äv
arbetar-bristen och bristen på produktionsmedel,
därtill kommo missväxter, så att det dittills
beträffande jordbruksprodukter självförsörjande
Japan åren 1939—40 måste importera c:a 4
miljarder pounds ris. Dessutom vidtogos
kvalitativa försämringar av födan, t. ex. risets
ersättande med mindervärdiga rovor.
(Rissvårigheterna äro f. n. ur världen, genom
ockuperandet av det ris-rika Indo-Kina, men de
övriga faktorerna verka alltjämt.) Till
försörjningssvårigheterna kom också en
oövervinnelig bostadsbrist: bostadsbyggandet i städerna
var 1940 inskränkt till en tredjedel, trots att
den ständigt pågående industrialiseringen
förde med sig en starkt ökad inflyttning till
städerna. Därtill äro husen så dåligt eller inte alls
uppvärmda, i många fall saknas t. o. m.
bränsle för kokning, därför att produktionen
av träkol sedan första kinesiska krigsåret gått
tillbaka. Och dessa hungrande och undernärda
människor, som måst tränga ihop sig i skjul
och baracker, där de till råga på allt få frysa,
de kunna inte ens täcka sitt allra mest
nödvändiga behov av kläder. Ty så har också den
inhemska förbrukningen av bomull på grund av
kriget inskränkts till ett minimum. Att alla
dessa försämringar av levnadsstandarden å sin
sida verka ödesdigert på
produktionsduglighe-ten hos arbetarna, det förstås av sig självt. Ett
av de mest slående praktiska exemplen är
bristen på ”tabi”, vilken såväl i riksdag som i
pressen angavs vara huvudorsaken till den
minskade produktiviteten inom gruvdriften. (Tabi är
ett slags skor av bomullsvävnad och försedda
med gummisulor. Framställningen av sådana
förbjöds i och med Kinakriget, så att
gruvarbetarna firtgo gå barfota i gruvorna. En tid
vägrade gruvägama att anställa arbetare, som
inte förfogade över minst två par tabi. Och
detta trots att de visste, att man endast kunde
skaffa sådana skor på illegal väg!)
Hittills ha vi endast behandlat de rent
ekonomiska faktorerna för att riktigt kunna
bedöma Japans näringspolitiska läge. Men vi
måste också i all korthet anföra några
politiska faktorer. I Kina led den japanska metoden
att ”genomtränga” ett främmande land ett
sådant fullständigt mislyckande, som väl ingen
japansk politiker kunnat tänka sig. Man hade
väntat, att Kina skulle betala erövrarna det
pris, som erövringen kostade. Men kineserna
vägrade varje som helst ”kooperation” med
inkräktarna. Kineserna drogo sig längre tillbaka
i landet, eller utövade stillatigande ett
kännbart och verkningsfullt sabotage. Så t. ex.
vägrade de nordkinesiska kulis att företa sin
gamla vanliga säsongvandring till Manchoukuo,
varför gruvorna och industrianläggningarna
därstädes inte kunde täcka sitt arbetarbehov.
De två stora halvstatliga täckorganisationerna,
”North C-kina Development Company” och
”Central China Development Company” —
vars uppgift mindre är att höja det kinesiska
näringslivet än att undertrycka förut
självständiga företag till att bli enbart
råvaruleverantörer åt den japanska industrin — stötte över-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
