Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men detta utomordentligt viktiga spörsmål
bringas på intet sätt närmare sin lösning
genom klicliéaktiga värdeomdömen om
marxismen som sådan. Det låter enligt undertecknads
åsikt misstänkt, när en samfälld opinion — till
höger och till vänster — i detta nu vältrar
ensamskulden på Karl Marx’ och Friedrich
Engels samhällslära och nationalekonomi.
Anti-marxismen har i alla nazifascistiska länder
blivit till ett demagogiskt slagord, vilket inte
motsvaras av en politisk realitet. Skulle
nämligen detta vara fallet, skulle vi vara tvungna
att hävda, att både i Weimar-Tyskland och i
den tredje franska republiken det marxistiska
väldet varit anledningen till katastrofen.
Samma påstående bruka nazisterna ha i
bakfickan, då de döma om förhållandena i Norge
och t. o. m. Danmark innan ockupationen.
Några rimliga skäl står det tydligen inte att
få för berättigandet av det, helt enkelt löjliga,
påståendet, att i de nämnda länderna
”marxismen” regerat. Slutligen kan man ju också i
våra egna nazistblad läsa, att regimen Per
Albin Hansson representerar marxismen.
Vetenskapliga kritiska undersökningar av do
historiska förhållandena, som t. ex. Parkes’,
borde därför vara angelägna om att inte
efterhärma ovederhäftiga, propagandabetonade
metoder, då det gäller att granska
samhällsutvecklingen i allmänhet och speciellt
arbetarklassens inställning.
Parkes’ framställning gör sig skyldig till
en liknande hopblandning av orsak och verkan,
då den å ena sidan med stor pondus målar
bilden av Stalin-regimens utveckling, som går
stick i stäv med socialismens frihetskrav, men
å andra sidan tycks vilja påstå, att det finns
ettt slags ”officiell marxism” i Stalins
Ryssland, för vilkens dogmer regimen där kräver
respekt. Antingen har Stalin-regimen
förskingrat marxismens socialrevolutionära
målsättningar, eller också är dess ”officiella marxism” ett
slags dimbildningsvapen för att med
bedrägligt tal ”göra i socialismen” och i själva
verket likvidera revolutionens avantgarde. Parkes
svävar i denna viktiga fråga på målet. Detta
är en påtaglig brist i hans bok.
Ännu en ologisk tankebyggnad. Lenin,
säger P., avpassade marxismen efter ryska
förhållanden. Han var tydligen illa tvungen
därtill. Men om Lenin handlade så, förstår man
knappast, att hans av Parkes’ nyupptäckta
”intellektualistiska ringaktning för arbetarnas
egen förmåga” ledde ”käpprakt till
diktaturidén”. Och varför då bara till ”idén”?
Stalin-regimen är väl i alla fall en diktatur •—? Det
verkar inte rent spel, när Parkes, själv en
intellektuell, här misstänker Lenin för
intellektuell högförd, då densamme — enligt
Parkes’ egna konstateranden — endast förde
arbetarnas revolutionära kamp från
marxismens centraleuropeiska föreställningsvärld över
till speciellt ryska förhållanden. Man behöver
inte nödvändigt, vara marxist-leninist, för att
man knappast kan upptäcka något fel i ett
dylikt handlingssätt, som förestavades av den
politiska strategin.
Det är riktigt, att fascismen överallt segrat,
där arbetarrevolutionen antingen gick om intet
eller inte alls blev av. Men denna erfarenhet
är inte alls identisk med Parkes’ ödesdigra
påstående, att ”fascismen knappast kunnat
uppkomma utan kommunisternas hjälp”. Denna
argumentering är tydligen lånad från den
reaktionära konservativ-liberala enhetsfront, som
jämt och ständigt ivrar för att slå ned
”radikalismen åt höger och åt vänster”. En socialist
kan knappast instämma i denna syn, som
sätter likhetstecken mellan kommunism och
fascism.
Till slut ber jag att få påpeka — detta
gjordes redan från annat håll —■ att titeln
”Marxismen obducerad” är ytterst olyckligt
vald. Obducera kan man endast ett lik. Men
åtminstone i den socialistiska debatten har
marxismen visat sig vara i besittning av
tämligen sega livskrafter. Teori och praxis äro här
två vitt skilda ting.
Sverre Bjurman:
Det låter sig naturligtvis sägas, att
arbetarrörelsens revolutionära uppgifter icke
kommit till utlösning, just emedan marxismens
analys av det kapitalistiska samhället inte fått
sitt, grepp om proletariatet, så som Karl Mörne
hävdar. Marxisterna själva tvista mycket
inbördes om, vad som rätteligen är marxism, en
företeelse som så starkt framträdde, redan
medan Marx levde och verkade, att han själv,
konfronterad med en bestämd tolkning av
marxismen, förklarade sig icke vara marxist.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
