Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
klara med den saken, men ville begränsa
kampmedlen till obstruktion på arbetsplatsen. USI
förordade energiskt ockupering av fabrikerna.
Den förklarade: ”Ockupationen av fabrikerna
måste försiggå samtidigt, innan arbetarna
blivit jagade från fabrikerna, och dessa måste
försvaras med alla de medel, som stå arbetarna
till buds. Vi äro beslutna att inträda i kampen
tillsammans med arbetarna inom de andra
industrierna och inom jordbruket. Det måste därför
vara de andra organisationernas plikt att taga
ställning och hålla sig beredda till den
avgörande kampen.”
Förhandlingarna mellan arbetsköparna oeli
de reformistiska organisationerna hade
strandat. Den 20 augusti 1920 började
metallarbetarna över hela Italien en obstruktionskampanj
inom fabrikerna i enlighet med
organisationernas beslut. Arbetarna skulle begränsa
produktionen till den varumängd, som kunde svara
mot de löner, arbetarna erhöllo. USI kastade ut
en paroll om ett ännu radikalare nedskärande
av produktionen.
I denna situation kallade regeringen en
delegation från USI till Rom för förhandlingar om
stridens inställande. Delegationen förklarade
emellertid, att den lika litet kunde återkalla
de fattade besluten som avstå från syftet att
ockupera fabrikerna. Under dessa dagar
påbörjade arbetarna i själva verket ockupationen
av flera hundra fabriker inom metallindustrien.
Denna oekupationsrörelse spridde sig och blev
allmän till den 1 september 1920.
Detta var inledningen till den stora striden.
IV.
Röda och svarta fanor svajade den 1
september från skorstenarna på hundratals
fabriker, skeppsvarv, järnbruk och alla slag av
företag inom metallindustrin. I arbetarnas
medvetande flammande den lysande idén om ett nytt
samhälle, en ny tidsepok. Det var ett avgörande
ögonblick, då det gällde att välja mellan en
djärv marsch framåt mot hägrande mål eller ett
tillintetgörande återtåg. Massan var beredd. En
beslutsam revolutionär minoritet var redo att
göra sin plikt som avantgarde. Det kom nu
an på, hur de reformistiska ledarna skulle
ställa sig och om de socialistiska politikerna,
som ständigt talade så mycket om revolutionen
teoretiskt, nu också skulle vara beredda att
göra sin insats praktiskt, eller om de med sina
ränker återigen skulle fördärva spelet.
Så vitt vi erinra oss styrkeförhållandena
riktigt, omfattade vid denna tidpunkt den
syn-dikalistiska landsorganisationen USI omkring
en halv miljon medlemmar, medan den
reformistiska landsorganisationen (CGT) räknade
omkring 2 miljoner medlemmar. Stridens förlopp
måste därför bli beroende på CGT:s hållning
eller i vilken utsträckning USI kunde rycka
med sig de reformistiskt organiserade massorna
i aktionen. Antalet organiserade arbetare i
landet beräknades i sin helhet till 3 miljoner.
Utanför de båda landsorganisationerna stodo bl. a.
ett par mäktiga och för stridens utveckling
avgörande sammanslutningar, nämligen
järnvägsmännens och transportarbetamas. Aktionen
stod utan ringaste tvivel under USI:s
ideologiska ledning. USI var också mycket starkt
representerad i metallindustrin, men om
aktionen skulle kunna leda till seger, så krävdes
naturligtvis, att den utbreddes till alla andra
arbetsområden inom landet. Metallarbetarna
kunde naturligtvis inte ensamma genomföra den
sociala revolutionen för hela arbetarklassen.
Den 2 september avhöll USI:s
Generalkommitté ett sammanträde i Milano, där en
appell utfärdades till den italienska
arbetarklassen och denna manades att skrida till den
avgörande kampen mot bourgeoisien genom att
sätta sig i besittning av fabrikerna, jorden,
gruvorna etc.
Denna appell fick en viss efterlevnad. På
några platser grep ockupationsrörelsen över till
gruvorna, textilfabrikerna och jordbruket.
Tanken på en omedelbar expropriation grep allt
större skaror. Den reformistiska ledningen, som
icke kunde undgå att känna trycket från
massorna, måsto inkalla CGT:s representantskap
till 10—11 september.
USI sammankallade en konferens i
Sam-pierda-Rena (vid Genua), till vilken även
reformistiska och utanförstående organisationer
inbjödos. Representanter för järnvägsmännen,
hamnarbetama, sjömännen deltogo.
Konferensen dominerades av tanken om nödvändigheten
att ockupera de viktigaste hamnarna, såsom
Genua, Spezia, Savona etc. och likaledes att taga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
