Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
statliga motoffensiven. Så var emellertid inte
förhållandet.
Arbetsministern, Labriola, en revolutionär
socialist som övergått till reformismen,
förklarade i en intervju till Le Matin i Paris, att
regeringen var oförmögen att behärska
revolutionen, då den ansåg arbetarna väl beväpnade
och oövervinneliga. Och när man några dagar
efter återtåget angrep regeringschefen Giolitti
i senaten, förklarade denne: ”Vet ni, i vilken
avgrund edert land hade störtats, om jag hade
använt mig av den väpnade makten?” Denne gamle
politiker, som kände arbetarklassen och förstod
att uppskatta dess ekonomiska och
insurrektio-nella kraft, var medveten om, att situationen
allenast kunde övervinnas genom undvikandet
av väpnat ingripande. Och han tillade: ”Jag
hade förtroende till CGT. Ni ser, att den
förtjänade detta förtroende.” Den kapitalistiska
samhällsordningens regering satte sin lit till de
reformistiska och politiska arbetarledarna. Den
hade sett dem rädda den tyska kapitalismen
efter 1918. Med fog räknade den på samma
fientliga inställning mot socialismens förverkligande
i Italien.
När arbetarna satt sig i besittning av
fabrikerna, hade de beväpnat sig och starkt
befäst fabrikerna och voro beredda att motstå
vilken attack som helst. Samtidigt hade man i
många fabriker återupptagit
krigsproduktionen av vapen och sprängämnen för att vara
väl förberedd för ett effektivt försvar och till
och med företa offensiva aktioner för att sätta
sig i besittning av grenar av industri,
transport och handel, ett besittningstagande som
fortskred dag efter dag i stigande skala, tills
den reformistiska landsorganisationens beslut
kom och räddade den kapitalistiska
utsugningen.
I de bestyckade fabrikerna hade de
beväpnade arbetarna delat upp dygnet i tre skift på
åtta timmar vardera. Medan arbetarna, som
tillhörde första skiftet, arbetade, vilade andra
skiftet, medan tredje skiftet höll vakt vid
kulsprutorna och förskansningarna.
Man inrättade bespisning på fabrikerna och
en mycket stor del av arbetarna tillbringade
tiden dygnet runt på arbetsplatsen för att vara
beredda för alla eventualiteter.
Den tekniska och administrativa organisatio-
nen av fabrikerna hade utan tvivel karaktär
av-improvisation, hur mycket man än sökt
förbereda densamma. Man kan därför inte betrakta
den improviserade förvaltningen som en
definitivt ny typ av produktionssystem under
arbetarnas besittning. Det måste en längre
tidsperiod till för en fastare utkristallisering.
Ledningen av fabrikerna blev anförtrodd råd
sammansatta av representanter från
företagens olika avdelningar och verksamhetsgrenar.
Dessa representanter valdes bland de i tekniskt
avseende mest kompetenta. Dessa råd togo itu
med att utse tekniska arbetsledare för
verksamheten i dess helhet. I många fabriker
kvarstan-nade en del av den tekniska personalen:
ingenjörer, verkmästare och förmän, vilket
underlättade lösandet av uppgiften. I många fall
stegrades produktiviteten och i många fall upptog
man produktion av nya alster. Man tillverkade
stora flygmaskiner, man sjösatte skepp och
man fullbordade de mest komplicerade arbeten.
Men i allmänhet rådde brist på tekniker och
kontorspersonal, en brist som sannolikt i
betydande grad skulle avhjälpts, om aktionen hade
fått en generell omfattning, då en större del
av den tekniska ledningen kunde vågat risken
att ställa sig till förfogande utan att behöva
räkna med avsked.
Transporten blev ett vanskligt problem,
därför att järnvägarna fortfarande voro i statens
händer. En ockupation av denna industri hade
löst transportproblemet på ett
tillfredsställande sätt.
Bristande tillgång på kol, som eljes
importerades från England, beredde svårigheter. Man
hade hoppats att kunna erhålla kol från
Ryssland, men denna förhoppning uppfylldes inte.
De ryska bolsjevikema hade inget intresse för
en revolution, som inte genomfördes efter
deras recept.
Bristen på rörelsekapital gjorde sig också
kännbar. En helt genomförd revolution hade
också kunnat avhjälpa den bristen. Man kastade
i många fall om produktionen så, att man
tillverkade produkter, som snabbt kunde kastas ut
på marknaden och omsättas i kontanter. Den
kooperativa rörelsens finansiella tillgångar
kunde bidragit till underlättandet av
finansieringen. Delvis kom det till samarbete, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
