Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna reflexion kan ha sitt värde. Man
måste erkänna, att det totala kriget lägger
en fruktansvärd belastning på allt folket, och
icke minst hårt drabbas de, som besitta något.
Måhända kan det totala krigets fantastiska
börda och allmänna skadegörelse för framtiden
påverka politiken i fredlig riktning, men detta
krig är det första totalitära kriget, och det är
tydligt, att de föregående erfarenheterna icke
verkat tillräckligt avskräckande. Man kan nog
hos medelklassen i allmänhet, vilken till viss
utsträckning är besittande, finna en ganska
utbredd fredskärlek. Men det är ieke dessa
mindre besittande, som haft det avgörande,
inflytandet på utrikespolitiken, det är icke
småkapitalisterna, som vilja krig, det, är
storkapitalisterna: de storindustriella och
storfinansen. Det är detta till sin numerära omfattning
ganska ringa samhällsskikt, som övat det
avgörande inflytandet på politiken. De ha alltid
haft sina egna representanter i stormakternas
regeringar, men de ha i ännu mera avgörande
grad övat inflytande på politiken genom sin
ekonomiska makt,. Kapitalisterna regera inte,
de nöja sig med att behärska regeringarna.
Och det är dessa storindustriella och den högre
finansen, som ha ekonomisk fördel av kriget.
Det gäller rustningsindustrin, men även andra
industrier. Under ett totalitärt krig, som det
nuvarande, blir snart nog all industri
rustningsindustri. *
Speciellt storindustrin och finanskapitalet.
göra sig rikedomar på kriget. Detta
faktum kommer man inte ifrån. Och de
använda sitt inflytande över regering oeh stat till
utrikespolitikens påverkan i av dem önskad
riktning. I de stora länderna behärska de och
dirigera den stora pressen, som för dem är ett
industriellt redskap ti i t formandet av den
allmänna opinionen. Pressen, den av de
krigs-intresserade storkapitalisterna dirigerade
pressen, har i sin ordning ett ödesdigert
inflytande, när den utnyttjas i krigsivrande riktning.
Framförallt piskar den upp de nationalistiska
lidelserna i krigsfrämjande riktning.
Hr Holm ställer en intressant fråga: ”För
så vitt man, i allmänhet sett, anser det vara
en dygd att inte vilja krig, så bör man alltså
fråga sig, vilka, element som skola uppbära
denna dygd i ett samhälle, där den privata
äganderätten är mer eller mindre fullständigt
upphävd och den privata konkurrensen på
världsmarknaden ersatt av en nationell,
stats-reglerad planekonomi. Kommer inte då
konkurrensen att stå skarpare än förr mellan
staterna som sådana? Är det inte just det
överdrivet nationella, som. Iett till krig, under det
att de tusen trådar, som tvinnats mellan
människorna i de skilda länderna över national
-gränserna — handelsförbindelser och kulturella
anknytningar av alla slag — varit de verkliga
förebuden till världsmedborgarstaten... En
starkt centraliserad stat, måste väl, . . . .bli en
stat med en mäktig, centralt dirigerad
ämbets-mannabyråkrati. I de diktaturstyrda staterna
utgör denna byråkrati synbarligen den nya
privilegierade klassen, en klass som saknar
förankring i egna institutioner, och som därför
också saknar självständighet. Detta
förhållande jämte den hierarkiskt förenklade stats- oeh
samhällsmekanismen har visat sig kunna göra
den starkt ccntralst.yrda staten till ett
verktyg för vilka ändamål som helst.”
Ilir Holms resonemang är det de
egendoms-besittande, som äro do fredsviljande just på
grund av sin egendomsbesittning. Enligt vår
syn täcker detta inte verkligheten, när det
gäller de verkligt rikedomsbesittande. Mer vill
alltid mer, och dessa skikt ha till sport att, jaga
efter pengar. Hr Holm frågar, vilka som skola
uppbära dygden att vilja fred i ett, samhälle,
där den privata äganderätten är borta. Den
dygden är inte vansklig för folket i allmänhet,
när förhållandena göra det möjligt för
massorna att göra sin fredsvilja gällande. Men
kunna de det i ett samhälle med statsreglerad
planekonomi och en byråkrati som privilegierad
klass? Kunna de det exempelvis i ett
stats-socialistiskt, eller, som vi föredra att kalla det,
statskapitalisfiskt samhälle? Det tvivla vi på.
Och blir då inte konkurrensen så mycket
hårdare och därmed så mycket farligare för
freden, när intressena i stället för att vara
splittrade på privata företag koncentreras till
plan-ekonomistaten ?
Den frågan är säkert fullt berättigad. Det,
finns i varje fall ingen garanti för, att inte
en sådan stat lätt nog skulle kunna komma i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
