Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mikael Bakunin, Karl
Marx och den
frihetliga socialismen
Av Ivar Bergegren
in.
Vilka konkreta frågor utgjorde innehållet i
den djupa motsatsen mellan Bakunin oeh
Marx i den första Internationalen?
Meningsskiljaktigheterna började redan med
uppfattningen av Internationalens egen
uppgift. I Briisseltidningen ”Liberté” för den 5
oktober 1872 skriver Bakunin: ”Det finns bara
en lag, som är verkligt bindande för alla
Internationalens medlemmar: enskilda personer,
sektioner och federationer .. . Det är . . . den
internationella solidariteten mellan arbetarna
inom alla yrken och i alla länder i deras
ekonomiska kamp mot arbetets utsugarc.” Men
uppfattningen om statens roll är olika.
”Marxisterna äro som tyskar dyrkare av statens
allmakt .. . Mellan den bismarckska och den
marx’ska politiken finnes en mycket kännbar
skillnad, men mellan marxisterna och oss
ligger en avgrund. De äro regeringsmän, vi
anarkister, vad som än må hända . . . Å ena sidan
står inom Internationalen, noga taget, endast
Tyskland men å den andra sidan stå i olika grad
Italien, Spanien, schweiziska Jura, en stor del
av Frankrike, Belgien och Holland samt inom
en snar framtid de slaviska folken.” Båda
riktningarna sammanträffade på kongressen i
Haag, där Bakunin blev utesluten, och endast
”tack vare herr Marx’ skicklighet... segrade
den germanska tendensen”. Bakunin tecknar
här riktigt det dåvarande läget, men begår ett
avgörande misstag med sin förutsägelse
beträffande do slaviska folken. — Händelser, som
han i ett annat sammanhang själv framhäver,
förändrade då arbetarrörelsens hela
utvecklingsgång.
Vi förbigå i detta sammanhang de mindre
olikheter, som skilja Bakunin från Marx
både på grund av hans temperament och hans
idéer. Bakunin, med sitt trots bekännelsen till
den marxistiska materialismen så starka
”vo-luntaristiska” inslag, hängde lidelsefullt fast.
vid tanken på det illegala revolutionära
arbetet, vilket senare funnit sitt fulländade uttryck
i den spanska Federacion Anarquista Ibcrica.
Marx däremot gick som politiker in för det
offentligt arbetande politiska partiet:
socialdemokratin och bolsjevismen äro båda legitima
bam av marxismen.
Ett annat intressant kapitel är bondefrågan.
Marx ansåg bondeståndet stå på det lägsta
revolutionära trappsteget. Lantbefolkningen
betraktade han som mer eller mindre fördummad.
I händelse av en revolution ville han av den
helt enkelt göra ”stora arméer för jordbruket”.
Bönderna vore under alla omständigheter
kontrarevolutionens verktyg. Bakunin försökte
alltid framhålla stads- och lantbefolkningens
gemensamma intressen. Han ansåg det för ett
”enormt misstag” av de revolutionära ledarna
att koncentrera alla ansträngningar på
städerna. Den ryske bonden — menade han — hade
i sin ”mir”, bykommunen, redan kommunistiska
traditioner oeh kommer ännu en gång att spela
en demokratisk-revolutionär roll. Bakunin var
full av hänförelse för bonderesningen under
donkosacken Stenka Razin år 1670 och
Puga-tjev-upproret hundra år senare, som i nära två
år var det ryska rikets skräck under
kejsarinnan Katarina. Den marxistiska rörelsen
inspirerades icke av dessa rörelser. Efter Marx’ död
försökte man helt enkelt överföra de
marxistiska idéerna om den ekonomiska utvecklingen
på agrarfrågan, till dess man märkte, att detta
alls inte gick för sig. Den ryska revolutionen
och den spanska anarkismen ha däremot ett
lantproletärt och bondeinslag i bakuninsk
mening; den politiska roll, som spelades av de små
vinodlarna i Katalonien, de s. k. ”rabassaires”,
är för övrigt ett bevis på Bakunins påstående,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
