Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der — detta normaltillstånd som de på ett
bryskt sätt hade ryckts ifrån ... En äldre
kollega till Rigny minns den högtidliga
stämningen år 1914, parollen ”Till Berlin!” — och
jämför den med den här gången. Den här
gången står det i breven hemifrån så här: Yar
inte för ivrig! Spela inte hjälte! Det kommer
alltid att finnas en annan dumbom, som gör
det i ditt ställe! Yad vill du, man skall göra,
hur tror du, kan man stå ut med — frågar en
överordnad Rigny —, när ens fru skriver så
här: ”Om det händer dig det minsta, tar jag
livet av mig!” -—? Kanske älska dem högre
än de gjorde 1914, försöker Rigny ett
gen-mäle. Nej, svarar den andre, det som står i
förgrunden nu, det är familjens lilla interiör,
hemmet med komforten och ombonaden, den
trånga lilla värden — det har blivit deras
sanna fosterland! — Vi citera här utan egna
värdeomdömen. Det är mänskliga stämningsbilder
i alla fall, inga uppskruvade hjältedikter i
patriotisk gala. De inkallade äro till den grad
pacificerade och hemkära, att de, antecknar
Rigny, trots majoritetens förkärlek för
slangens och svärjandets små njutningar, generade
sig att kalla tyskarna för bocher. Och det var,
anmärker förf., mycket riktigt, i sanning ett
märkligt symptom på bibehållen sinnesnärvaro.
Tyskarna kallade denna civilistiska
kallsinnighet mot krigets råa uttryckssätt visserligen,
med förakt i tonen, ”medborgarens seger över
soldaten”, en vämjelig liberalistisk-humanistisk
arvsynd ...
Men allvarligare saker finns det att berätta
om det allt annat än hjärtliga förhållandet
mellan de engelska allierade på fransk mark
och den franska staben. Rigny får intrycket, att
Centre de Liaison — det engelska
huvudkvarteret i Frankrike — snarare utgjorde en
plantskola för yrkesdiplomater än en offensiv
militär institution. Där hade cremen av engelsk
överklass placerats, blaserade och parfymerade
dandys, administrationsmilitärer som hade
”utmärkt” sig under Saar-omröstningen (då det
bl. a. gällde — vilken reflexion står för vår
egen räkning — att blunda för nazistterrorn),
gourmander som hellre studerade matsedeln än
krigsläget; engelsmännen reste med förkärlek
in till staden Lille, där de, med spatserkäppen
under armhålan, till fots eller också i sina
bilar promenerade längs gatorna och gjorde alla
butiker osäkra och upphandlade allt, de kunde
komma Över, främst för sina kvinnor, från
parfymer, silkesstrumpor, underkläder av
utsökt kvalitet ända till — för eget behov -—
leverpastej, champagne, praliner. Allt detta
hände innan Dunkerque, men påminner något om,
vad staden Lille senare måst uppleva: de tyska
officerarna som skövlade butikerna för att
komma över dyrbara varor, som för länge
sedan försvunnit ur Tysklands butiker. — Väl
utgjorde de element, som gjorde ett så avgjort
dåligt intryck på fransmännen, de element som
vältrade sig i vällevnad och fortsatte
traditionen från överklassens förkrigslyx, blott en
minoritet, men just deras vanor berättigade
löjtnant Rigny att anteckna: ”Atmosfären (i
Centre de Liaison) var ljuvlig, snygg och
obegriplig på samma gång, så fjärran kriget, att
man frågade sig, av vilken fars man
egentligen hade blivit duperad . . .”
Den fransk-engelska vänskapen fråmstår i
Moussets bok som en rätt så vansklig och
tvivelaktig företeelse, givetvis sett från
politikernas och militärstabens atmosfär. (Det är
kanske därför Mousset fått idel lovord i
Goeb-bels-pressen; men Goebbels har väl aldrig velat
komma underfund med bokens djupare
orsakssammanhang.) Om tyska krigsmetoder —
ryk-tessmideri och panik som femte kolonnens
vapen — har Mousset åtskilligt att berätta,
liksom han bokför katastrofen vid Dunkerque,
ett spännande drama, en hemsk tragedi. Han
utdömer väl knappast medvetet politiskt den
Pétain-anda, som, när allt kommer omkring,
behärskade stora delar av den franska arméns
ansvariga ledning (för att inte tala om femte
kolonnens ökända förbindelse med de
nazi-frälsta militärerna). Tyngdpunkten av
Moussets värdefulla bok ligger däri, att dess
upplysningar ur förstå hand ha källvärde och på
ett lyckligt sätt komplettera våra kunskaper
om och vår syn på det till marken slagna och
långtifrån återupprättade Frankrike.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
