Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vetenskap och
historieuppfattning
Av Rudolf Rocker
Man har kallat 1800-talet vetenskapens
århundrade. Och inte utan orsak, ty aldrig
förr hade den exakta forskningen på en
förhållandevis så kort tid haft ett så kraftigt
uppsving, som återverkade på alla det andliga och
praktiska livets områden och vars inre spänning
ännu i dag inte helt urladdats. 1700-talets stora
tänkare i England och Frankrike hade jämnat
vägen för en ny livs- och naturuppfattning i
allmänhet och därmed skapat de andliga
förutsättningarna för detta det vetenskapliga
tänkandets uppsving, som är så betecknande sär-
skilt för det förgångna århundradets senare
hälft.
Godtycklighetens och tillfällighetens begrepp
försvann mer och mer ur den moderna
människans betraktelsesätt och gav plats för
föreställningen om ett gradvis skeende, som man
lade till grund för alla naturföreteelser. Så
uppstod den moderna utvecklingsläran, vilken
måste betraktas som en direkt följd av den
vetenskapliga forskningen. Upptäckten av de
stora och allmänna regler i naturen, som vi
kalla naturlagar, möjliggjorde inte blott en
lång rad epokgörande uppfinningar på
teknikens, mekanikens och den praktiska kemins
områden, den var också av avgörande betydelse
för den nyare filosofins betraktelsesätt, i det
den berövade alla rent metafysiska
spekulationer deras förutsättningar.
Man kan förstå, att denna vetenskapernas
exempellösa utveckling till en början
kunde förleda mången till att omåttligt överskatta
deras betydelse och förirra sig till den tron, att
den tid nu var kommen, då alla problem, som
förut sysselsatt människoanden, skulle finna
sin lösning och det förut outgrundliga bli utrönt.
Detta var naturligtvis en illusion, som aldrig
gick att förverkliga oeli som inte heller någon
djup tänkare tagit under övervägande. Visser-
ism, så var fallet med hans ateistiska
propaganda. Yad Bakunin skrivit såsom uppsatser
om den materialistiska världsåskådningen kan
man också läsa i tusentals broschyrer och
strö-skrifter av andra. Däri var han endast ett barn
av sin tid. Den naturvetenskapliga och
tekniska bildningsopt.imismen och framstegstron,
som han gav uttryck åt, var karakteristisk för
en epok, som nu är förbi och som i dag i
mångt och mycket ter sig grotesk. För övrigt är
den nya, frihetlig-humanitära socialismen, som
vi söka efter, inte religionsfientlig i samma
mening som ”världsgåtsförklaramas” på
1800-talet; vi betrakta religionen (icke vidskepelsen
och det auktoritära utnyttjandet av religionen)
som en betydande faktor i humanismens kamp
mot barbariet. Jag tillåter mig hysa den
kät-terska åsikten, att just det, som i skriften ”Gud
och Staten” under epoken före det första
världskriget utövat den starkaste verkan på
den äldre proletärgenerationen, hänförelsen
över naturvetenskaperna och härledandet av
auktoritetens begrepp ur de religiösa
föreställningarna (hur mycket sanning som än kan vara
förborgad i teorins enstaka delar), väsentligen
är tidsbetingade misstag och överdrifter, som
inte längre kunna påverka någon människa och
uppfostra henne till fritt tänkande och
handlande. Men det är ett faktum, att Bakunin i
verkligheten står vida över sin tid, att han
anande och profetiskt skådar de frågor och
problem, som blivit brännande först i vår epok,
samt söker lösa dem.
et finns därför en levande Bakunin, som
är aktuell. Om honom har jag velat tala
i dessa artiklar. Om honom får man väl säga,
vad hans hängivne och kloke biograf
Maa-Nettlau skrivit: ”Inte tillbaka till Bakunin,
säger jag, utan framåt med Bakunin!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
