Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arbetarrörelsens
andra front
Av Karl Mörne
i.
Ryssland som militär, politisk och
ideologisk maktfaktor
Efter snart två års misslyckad tysk
blixt-krigsföring i de ryska vidderna får man
lov att i detta nu sätta Rysslands betydelse
som militär potential i den antihitlerska
koalitionen först. Max Werner, författaren till den
i höstas i Amerika utkomna boken ”Den Stora
Offensiven” •— tvivelsutan en ytterst märklig
och vederhäftig publikation — fastslår i
Efterskriften till den svenska upplagan utan
omsvep, att det nu är slutgiltigt bevisat, att tyska
armén inte kan krossa det ryska
försvarssystemet, ”med andra ord att den inte kan vinna
kriget som sådant”. Och samme skribent, som
inte är fallen för överord eller skönmålningar,
ter eller de kontributioner till samhället, som
företagen kunna tänkas åtaga sig i samhällets
gemensamma intresse. Om lön utbetalas, har
lönen inte det gamla innehållet, den betyder
under de nya förhållandena endast en form av
fördelning av de gemensamt skapade värdena.
Profitörens andel har fallit bort och
löneslaveriet är slut.
Utan den industriella eller ekonomiska
demokratin har den politiska demokratin föga värde.
Den ger icke människan den eftertraktade
friheten. Friheten kommer med det ekonomiska
oberoendet. Utan ekonomisk frihet förblir
människan en ofri träl.
konstaterar också: ”Ryska armén har presterat
de militära förutsättningarna för en allierad
seger. Ryssland har givit de allierade ett
tillfälle och segern kan nu vinnas med en relativt
begränsad ytterligare kraftinsats. Segern kan
vinnas, om en allierad styrka, ungefär
motsvarande en fjärdedel av ryska armen, kan
uppsättas på den europeiska kontinenten och där
utveckla ungefär fjärdedelen av det tryck, som
ryska armén utvecklar.” Werner, som dock
samtidigt betecknar den tyska arméns
återstående försvarskraft som enorm, tillhörde förut
mensjevikriktningen. Några större ideologiska
sympatier för bolsjevismen hyser han därför
knappast; det kan i alla fall tänkas, att hans
genomgående mycket positiva värdering av det
ryska försvaret är påverkad av hans redan
tidigt utvecklade optimistiska syn på den
milita-risering av samhället, som Stalin-regimen
genomfört, och hans skeptiska bedömande av
hållfastheten av den tysk-ryska vänskapen.
Frånsett alla subjektiva värdeomdömen,
sympatier och antipatier måste man i alla fall
nyktert fastslå, att den ryska militära’
kraftutvecklingen kunnat göra slut på den ödesdigra
myten om tysk oövervinnelighet. Det är en evig
krigshistorisk nesa för tysk-nazistisk självöver
-skattning och propagandatänkando att i så
hög grad ha felbedömt den ryska björnens
slumrande krafter. Man kan till och med i viss
mån säga, att det ryska motståndet givit det
trötta Europa, som i stor utsträckning redan
varit berett att låta våldföra sig av Hitler, en
välbehövlig läxa i antinazistisk energi. Det
tyska överkommandot, säger Werner i sin bok,
var förblindat av sin självsuggestion, att
segern var viss. Självsuggestionen måste redan
ha fått en betydelsefull knäck, när det
engelska folket trots die Luftwaffes fruktansvärda
offensiv mot Storbritannien icke föll till föga.
Men det egentliga nederlaget för Hitlers —
som han själv en gång berömde sig —
”dröm-gångaraktiga säkerhet” kom i och med slaget i
den återvändsgränd; som heter Ryssland.
Sedan det visat sig, att den tysk-ryska pakten
visserligen varit en mycket slug åtgärd, som
gynnade tredje riket, men att dess ensidiga
brytande, vilket också nazismen står till svars
för, var en kapital dumhet, som satte hela den
tyska nationens bestånd i fara, tror inte ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
