Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
demokrati. Genom detta fastställande drog man
i själva verket upp gränser för den ekonomiska
eller industriella demokratin, och med dessa
gränser begränsade man arbetarnas
verksamhet i detta avseende till ett mycket snävt
område. Och som man kan få en höna att ligga
stilla med huvudet på stupstocken genom att
dra ett kritstreck, som hon ligger och stirrar
på, så stirrade sig arbetarna blinda på den
begränsning för demokratin, som lagstiftningen
uppdragit. När denna lagstiftade industriella
demokrati blev helt betydelselös, fortsatte man
att stirra på den som en dödsdömd höna i
stället för att ställa nya och längre gående krav
och fortsätta frammarschen.
På sina håll hade dock strävandet hos
arbetarna en annan karaktär. Vi erinra oss shop
steward-rörelsen i England, som uppstod redan
under pågående krig och till en tid lovade
mycket men slutligen avstannade och gick under
i — så vitt vi minnas rätt — den kris som kom
efter kriget och slog sönder så mycket. Denna
shop steward-rörelse arbetade för industriell
demokrati. Bland andra metoder, som man
accepterat — om icke allmänt så åtminstone i
viss omfattning — var kravet på rätten för
arbetarna att välja sina egna förmän. Kanske
förefaller detta krav ganska betydelselöst, men
den långt gående tanken därbakom var
ungefär följande.
En arbetsförman, som tillsättes av
arbetsköparen, är utom i viss mån organisatör av
arbetet också en påfösare, som skall tillse, att
arbetaren lämnar största möjliga kvantitativa
och kvalitativa prestation för sin lön. Han är
således ett redskap i utsugningsprocessen.
Arbetarna äro beroende av honom såsom närmaste
representant för arbetsköparen. Men i samma
ögonblick, arbetarna genomdriva kravet på
rätten att välja förmän, så blir förhållandet ett
helt annat. Den arbetsförman arbetarna välja
blir beroende av arbetarna, eftersom han
väl-jes av arbetarna. Den barriär, som förut fanns
mellan arbetarna och förmannen, har rivits ned.
Förmannen står icke på ”fiendesidan”, han är
fortfarande inom sitt område organisatör av
arbetsprocessen, men han är icke längre ett
utsvettningsinstrument och han står icke som
en skräckfull representant för arbetsköparen.
Hans intresse kommer småningom att
sammanfalla med arbetarnas intressen.
Själva arbetet behöver icke komma att lida
av detta arrangemang. Produktionens
effektivitet är i hög grad avhängig av arbetarens
trivsel under arbetet. En förman som nitiskt
tjänar arbetsköparen utan att fråga efter
arbetaren skapar sällan trivsel men väl olust,
olust som nedsätter arbetsglädjen ocli verkar
hindrande på arbetets effektivitet. Det är en
given sak, att produktiviteten ökas, när
arbetsledningen har arbetarnas förtroende och de bli
medintressérade. De metoder för industriell
demokrati, som under detta krig kommit till
användning i England, visa, hur
produktiviteten stimuleras redan genom tillsättandet av
fabriksråd eller produktionskommittéer av det
slag, som nu kommer till stånd inom den
engelska krigsindustrin. (Se Syndikalismen nr
6, 1942.) I dessa kommittéer komma arbetarna
med sin erfarenhet och ge mångahanda
uppslag, genom vilka produktiviteten ökas på ett
ofta överraskande sätt. Arbetarna medverka
härtill, därför att de äro intresserade av att bidraga
till en seger över de fascistiska makterna
genom stegrad krigsproduktion. I ännu högre
grad måste arbetarna naturligtvis bli
intresserade, om de ha direkta egna intressen.
Den tanke, som låg bakom de engelska
arbetarnas aktion, var, att den tillkämpade
rätten att välja egna arbetsförmän visserligen
först skulle tillämpas på de närmast arbetarna
stående basarna, men steg för steg skulle den
flyttas högre upp på skalan till verkmästare,
ingenjörer etc. Genom en sådan metod kom
också produktionsprocessen allt mera under
producenternas egen kontroll. Arbetarnas kontroll
vidgades för varje nyerövrad position, och för
varje ny erövring ökades producenternas makt
och inflytande liksom arbetarpartens insikt och
möjlighet att i allt högre grad behärska
produktionsprocessen i dess helhet, eftersom den
tekniskt skolade ledarkraft, som genom
arbetarnas valrätt drogs in i producenternas
intressesfär, ständigt blev mera omfattande.
Självfallet kunde en sådan utveckling icke
bli föremål för ett ”gemensamt intresse”
mellan arbetare och arbetsköpare. Den skapar en
klar kampställning, och endast genom en
oavbruten kamp på arbetsplatsen kunde man
komma framåt. Friheten kan icke förhandlas fram,
den måste kämpas fram och försvaras dag för
dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
