Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gör bästa möjliga affärer. Här ligger
konfliktanledningarna öppna i tiotusental mellan
de socialiserade staterna. Ty märk väl, det
blir här staterna, inte de enskilda
firmorna, som råkar i konflikt med varandra. Och
konflikterna kan inte avgöras på annat sätt
än i proportion till den makt den enskilda
staten förmår inlägga i sitt bud. En
handelspolitik byggd på makt utgör emellertid ett
ständigt hot mot freden.”
1 stort sett torde hr Beckman ha alldeles rätt
sin kritik, dock med den väsentliga
reservationen, att den bara är hållbar för den
statliga socialiseringen eller socialiseringen
genom staten. Om man skall betrakta den
nazistiska ordningen som ett slags ”socialisering”
(utan att därför kalla den socialism), och det
kan man göra, så har denna form av samhälle
just befrämjat aggressionen och kriget. I den
på nazistiskt sätt socialiserade ordningen har
staten blivit en fruktansvärd makt i händerna
på en klick maktsjuka människor, en makt som
medelst undertryckandet av den personliga
friheten och dess ersättande med den
centraliserade statsviljan kunnat mobilisera alla
krafter för att sätta dem i krigets tjänst.
Invändningen, att olägenheten med den
socialiserade staten bortfaller i en demokrati
uppbyggd på allmän rösträtt, ty där handlar
staten på uppdrag av medborgarna, och
medborgarnas flertal ansluter sig icke till en
aggressionspolitik, den är icke hållbar.
Erfarenheten visar oss detta tydligt och klart. Man
såg hur den franska demokratin jordfästes av
folkets valda representanter i parlamentet,
just för att landet skulle få militär kraft och
styrka. Demokratin begick harakiri till
förmån för statsallmakten. Och man ser
exempelvis hos oss själva här i Sverge, hur
demokratin ställts på avskrivning i takt med
socialiserings- och statliga regleringsåtgärder.
Folket trängs i bakgrunden och staten tränger sig
fram till avgörandets bord. Folket tillfrågas
icke om sina önskningar eller sin vilja. Staten
eller ”nationen”, eller vad man behagar kalla
det, blir målet och folket blir medlet. Folket
förlorar sin frihet och slutligen sina liv för att
staten skall kunna leva. Det är i allt mindre
omfattning medborgarna ger staten direktiv;
det är staten som dirigerar medborgarna. Och
ju mäktigare staten blir, desto maktlösare blir
individerna-medborgarna. Och utvecklingen
ådagalägger själv, att en ”socialisering”
genom växande statskontroll eller
statsövertagan-de av den ekonomiska verksamheten i
samhället logiskt medför en statlig
maktkoncentration och en avdemokratisering som leder till
förlust av personlig frihet.
Statssocialiserin-gen leder till statstotalism och diktatur och
utraderar demokratin. Därmed bortfaller också
den folkliga nonaggressionsviljans inflytande
på statspolitiken, och den för
maktkoncentrationen alltid karakteristiska aggressiviteten
blir förhärskande och leder lätt till krigets
aggression.
Birger Beckman har rätt i sin anmärkning,
att i de socialiserade staterna är det icke
längre de enskilda firmorna eller de enskilda
grupperna inom samhället som komma i
konflikt med motsvarande personer eller skikt i
andra länder, utan det blir de socialiserade
staterna som komma i konflikt med varandra. Om
den kapitalistiska staten hittills väsentligen
dirigerats i sin utrikespolitik av det
maktägande kapitalistiska skiktet, så har i alla fall
staten dock varit en förmedlare av den
kapitalistiska viljan dikterad av det kapitalistiska
profitintresset. Den ”socialiserade” staten blir
den direkte exponenten för de stridande
intressena. De stridande intressena
konfronteras direkt med varandra utan någon
förmedlande och mildrande institution.
Intressesammanstötningen blir våldsammare. Den lilla
regerande och maktägande klicken, som har
samlat statsmakten i sina händer, vet att den
genom staten kan disponera folket, massan för
genomförandet av sin vilja. Statstvånget är
väl organiserat.
Vad hr Beckman här lyckas illustrera, det
är att den ”socialiserade” staten inte är någon
säkrare tillgång för freden än den
privatkapitalistiska regimen. Statssocialismen eller
statskapitalismen är i detta avseende inte
bättre än privatkapitalismen, och under vissa
förutsättningar är den till och med sämre och
farligare.
Men allt detta är dock intet argument mot
socialismen, det är allra högst ett argument
emot en bestämd form av socialismen:
statssocialismen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
