Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
la elan ocli syndikalismens gamla aktionsform:
den direkta aktionen. Den följde exemplet från
den italienska fabriksockupationen och
ockuperade en massa företag, även om det blott
gällde genomdrivandet av begränsade krav.
Den lyckades också att genomföra
40-timmars-veckan och 14 dagars avlönad semester.
Dessvärre åstadkom åter den politiska rivaliteten
sådana skadeverkningar, att även resultatet av
den glänsande direkta aktionen 1936 gick
förlorat och en förfallsperiod inträdde, som i
sinom tid överlämnade den franska
arbetarrörelsen i reaktionens händer.
Syndikalismens mest glänsande insats kom
emellertid samtidigt med den fascistiska
statskuppen i juli månad 1936 i Spanien.
Under de syndikalistiska organisationernas
ledning besvarade Spaniens arbetare den
fascistiska statskuppen med borgarkrig,
exproprie-ring av produktionsmedlen och likvidering av
kapitalismen inom de geografiska områden,
där arbetarna voro segerrika. Här präglades
den första tiden efter statskuppsförsöket av
en syndikalistiskt dominerad verksamhet. De
offentliga och statliga funktionerna övergingo
till arbetarnas organisationer. Staten
berövades sina maktmedel och var under första tiden
närmast en skugga utan kött och blod.
Organisationerna stampade fram de milisarméer, som
voro nödvändiga för bekämpandet av de
fascistiska styrkorna. Arbetarnas organisationer
organiserade krigsindustrin med hjälp av de
exproprierade och under arbetarnas ledning
samordnade fabrikerna. Organisationerna
ordnade livsmedelsförsörjningen för den
kämpande milisen såväl som storstädernas civila
befolkning. Med arbetarnas organisationer som
grundval byggdes det upp en ny socialistisk
ordning. Allt detta under den syndikalistiska
rörelsens inflytande.
Förhållandena utvecklade sig, som vi alla
veta, ogynnsamt. Det fascistiska Italien och
det nazistiska Tyskland sände arméer,
krigsmateriel och ammunition till de spanska
fas-cisternas hjälp. Den republikanska sidan
blockerades för tillförseln av krigsmateriel genom
en ”noninterventionspolitik”, till vilken alla
borgerliga regeringar anslöto sig, följaktligen
också dc socialdemokratiska regeringarna i
Nordeuropa, vilka sålunda vid sidan av de fas-
cistiska makter/) a hjälpte till att nedkämpa
den socialistiska revolutionen i Spanien.
Sovjetunionen levererade någon krigsmateriel men
endast mot kontant betalning i guld valuta.
Bolsjevikerna ingrepo också på ett olyckligt
sätt. Genom revolutionens beroende av ryska
leveranser lyckades bolsjevikerna småningom
få ett ödesdigert inflytande. Bolsjevikerna
gingo in för återupprättandet av
privategendomen, således ett återuppbyggande av den
kapitalistiska ordningen. De upprättade sin
terror — den konkurrerar i effektivitet med
tyska Gestapo — och riktade den mot de
revolutionära syndikalisterna och anarkisterna.
Alla dessa mot revolutionen samverkande
krafterna: fascister, nazister, socialdemokratiska
regeringar, nonintervention, bolsjevikisk terror
resulterade i det oundvikliga — nederlag för
revolutionen och arbetarklassen och seger för
fascismen.
Men vad som blir kvar som ett bestående
värde av denna grandiosa kamp är i alla fall,
att syndikalismen i den spanska kampen
ådagalagt sin kapacitet dels som nedbrytare och
likvidator av den kapitalistiska ordningen, dels
som uppbyggare av en ny socialistisk
samhällsordning och ett nytt produktionssystem
baserat på de fackliga organisationerna. Och
att denna nya samhällsdaning gjordes på ett
sådant sätt, att den personliga friheten skulle
lämnas okränkt. Det var ieke diktaturens utan
frihetens och solidaritetens principer, som
dominerade.
Den amerikanska syndikalistiska rörelsen
har under tiderna sedan 1913 fört en
synnerligen hård kamp för sin existens. Den
aktivitet och solidaritet, som mobiliserats av
IWW i Nordamerika under kampen mot den
•hänsynslösa dollarkapitalismen, har varit
beundransvärd. Många äro de strider, som förts
med skiftande resultat och nästan alltid med
de reformistiska organisationerna på
kapitalisternas sida. Historien om den
syndikalisti-ska rörelsens kampinsatser i Amerika är
glänsande och har varit offerkrävande. Tusenden
och åter tusenden ha av de kapitalistiska
myndigheterna stoppats i fängelserna och ådömts
straff. Den amerikanska klasskampen har haft
sin speciella karaktär. Man behöver bara
erinra sig sådana namn på offpr som Saccö och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
