Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
äro beredda att leva i enlighet med de
postulat, varpå deras sociala och ekonomiska
organisationer vila.”
Med andra ord tycks författaren mena, att
endast en internationell ordning, som —
alldeles oavsett nationella särintressen -—
framkallar en ekonomisk ordning, där världens
produktionsresurser anpassas till att höja
standarden för de efterblivna, kan bringa fred.
Lorwin kommer också de frihetliga
socialisternas uppfattning ganska nära, när han
reserverar sig mot uppbyggandet av nationella
federationer av vanlig form — alltså byggda
på de olika staternas representation och
suveränitet — och i stället tänker sig ett
samverkande nät av internationella organisationer,
med begränsade funktioner.
Den amerikanske ekonomen vill alltså få
fram en annan maktfaktor även på det
internationella området, än det en ny
nationssammanslutning innebär. Han vill ha en
maktfaktor, som fungerar i trots av eller oavsett
staterna.
Lorwin är ingen socialist. Tvärtom talar
han om, att hans program borde vara en
garanti mot de socialistiska doktrinerna, och
ser redan före kriget en viss utveckling i den
riktning han förfäktar bl. a. i Roosevelts
politik i Amerika, räntepolitiken i England,
Blums verksamhet i Frankrike och den
svenska folkhemspolitiken. Författaren ser i
sammanjämkningen mellan den liberala
”harmoniläran” och den ”nyordnade” socialismens
uppfattningar en grund, som man kan bygga
vidare på.
Vad som intresserar oss är alltså i första
hand, att rent borgerliga ekonomer i sin kritik
mot diktatur och i sin strävan att grunda en
fredlig värld, återfalla på just den
uppfattning, som legat till grund för den frihetliga
eller socialistiska kritiken. Att ändamålet och
avsikten ingalunda är socialistiskt, hör ju
strängt taget inte hit. Det intressanta är, att
man på borgerligt håll tvingats hämta sina
vapen ur den frihetliga och syndikalistiska
arsenalen.
Det borde inte heller sakna sitt intresse att
bygga vidare på den inslagna vägen. Det är
nämligen synnerligen lätt att bevisa, att en
ständig strävan att höja de lägst stående so-
cialgruppernas standard — både nationellt
och internationellt —• endast kan nå sin
rättvisa fullkomnad under ett socialistiskt system.
Samma är förhållandet, när det gäller för
efterkrigstidens människor att lösa det
internationella problemet. Har man sagt, att en
federation av stater i likhet med Nationernas
förbund inte kan skapa en internationell
rättsordning, så måste därav följa, att en
maktfaktor måste skapas, som blir starkare än de
nationella staterna, enskilda eller tillsammans.
Detta kan rent matematiskt endast
åstadkommas på så sätt, att. man nationellt minskar
eller helt eliminerar staternas makt. Skall detta
ske, måste helt naturligt den nuvarande
stats-maktsutövningen överföras på någonting
annat, på sammanslutningar som äro oberoende
av staterna. Det måste också vara
sammanslutningar, som ta sikte på att ordna det så i
världen, att de lägst stående socialgrupperna
få sin rättvisa del av världens rikedomar.
Tanken på att ersätta statens nationella makt och
de federala staternas internationella makt med
rent industriella, ekonomiska, politiska eller
kulturella organ utan en samtidig
omformning av samhällsstrukturen i socialistisk anda,
är fullständigt otänkbar — i varje fall om
man fasthåller vid nödvändigheten av att
genomföra den ekonomiska demokratin. Ett
överförande av makten från staten och
staterna och till direkta internationella
organisationer kan endast ske under ett socialistiskt
program.
Frågar man sig, hur dessa icke-statliga
internationella organisationer skola vara
fun-tade och sammansatta, så kan man knappast
tänka sig någonting annat än antingen en ren
kombination av företagare — kapitalister —
eller också av producenter och konsumenter.
Valde man en medelväg — troligen är detta
just Lorwins tanke — alltså en kombination
av företagare och arbetare, då kvarstår
klasslinjen som förut rakt igenom hela det
internationella systemet. Klasskampen vore ett
faktum som förut och över dessa klassers
ständiga dragkamp kan man knappast tänka sig
någon annan reglerande och dikterande
instans än staten. På detta sätt komme inte
statens makt att minska utan snarare att öka, och
därmed föll hela projektet till marken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
