Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hitler antogo proportion om världsherravälde.
Man kan inte förneka det befogade i en sådan
strävan.
Ur socialistisk synpunkt skulle man närmast
vara benägen att säga: Likvidera den gamla
feodalkapitalistiska ordningen; låt
socialisterna fritt göra upp med sina motståndare och
bygga en socialistisk ordning, så behöver man
inte längre befara, att Tyskland i
fortsättningen skall bli en härd för nya konspirationer
om erövringskrig och världsvälde. Demokratin
skulle därmed definitivt vara säkerställd och
Tyskland skulle frivilligt inordna sig i ett
system av internationellt samarbete på det
politiska, ekonomiska och kulturella området.
Detta skulle man vilja säga. Men riskerade
man inte då att begå ett självbedrägeri?
fer det säkert, att det tyska folket under en
ny regim skulle vara immunt mot den
själv-förhävelsens nationalism, som präglat
tyskheten och som tagit sig uttryck i tesen om
Herrefolket, som på grund av ödet och folkets
inneboende begåvning är bestämt att styra alla
andra folk? Det är inte säkert. Redan Marx var
nationalist och önskade under det
fransktyska kriget 1870—71 Tysklands seger över
Frankrike, därför att denna seger skulle
förflytta Europas politiska tyngdpunkt till
Berlin och samtidigt innebära den tyska
socialismens (marxismens) seger över den franska
socialismen, som var frihetligt och
federalis-tiskt inställd. Denna anda dog aldrig hos den
tyska socialdemokratin. Den fortsatte och den
blev anledningen (åtminstone en av orsakerna)
till att den tyska socialdemokratin hårdnackat
vägrade att förplikta sig till någon som helst
aktion samman med de franska arbetarna till
förhindrandet av det befarade krigsutbrottet
1914. När kriget kom, inkopplades den tyska
socialdemokratins organisationsapparat som
ett led i den tyska krigsorganisationen. När
sedan Tyskland led nederlag, så var den tyska
socialdemokratin efter kriget ett villigt
redskap till återuppbyggandet av den tyska
militärapparaten, för att Tyskland åter skulle bli
militärt mäktigt. Den tyska socialdemokratin
var med om att återuppbygga den militarism,
som framkallade det andra världskriget. De
tyska massorna samlades in under de nazisti-
ska baneren och socialdemokrater såväl som
kommunister fångades i stora skaror av de
nazistiska slagorden och ha under det sista
decenniet varit en tillgång för den hitlerska
supernationalismen, herrefolksdrömmen och
krigsviljan.
Ingen har riktig tilltro till den tyska
demokratins tillförlitlighet, dess fredsvil ja eller
dess avsvärande av nationalism och
militarism.
I den riskmarginal för fredens framtida
bevarande, som de anglosaxiska makterna lägga
upp, ingår säkerligen också denna: Ett helt
till eget bestämmande återställt Tyskland
skulle inom en tid kunna gravitera mot
Sovjetunionen för att genom en samverkan med denna
makt återvinna egenmakten och
självhävdelsen. Och en sådan maktkonstellation skulle
troligen sätta freden i fara på nytt. Den
amerikanske utrikesministern har klart sagt
ifrån att ett tredje världskrig blir
ofrånkomligt mellan Förenta staterna och Sovjetunionen,
om det inte lyckas skapa en säker plattform för
ett fast samarbete mellan de fyra
stormakterna: Amerika, England, Ryssland, Kina.
Ryssland synes benäget att anpassa sin politik
härtill: upplösningen av Koniintern,
omvandlingen av de kommunistiska sektionerna,
återupprättandet av den heliga synoden,
återupprättande av prästseminarier, avskaffandet av
Internationalen som nationalhymn och
liknande åtgärder. Men det djupt rotade
misstroendet sitter fast på båda sidor. Ryssland tror
inte plutokratierna mer än jämnt, och det göra
inte heller plutokratierna vad det gäller
Ryssland. De måste alltid räkna med en viss risk,
även om de uppriktigt eftersträva att knyta
Ryssland till sin politik. Möjligheten av en
framtida allians Ryssland—Tyskland kunna
de inte bortse ifrån. Att ockupera Tyskland
och hålla det besatt under en rad av år synes
dem vara enda utvägen.
Men även om icke de anglosaxiska makterna
hade behövt ta alla dessa hänsyn, skulle
de naturligtvis likväl ha ockuperat Tyskland
såväl som Italien för att förebygga, att det ur
krigets nederlag framskapades sociala revolu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
