Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syndikalismen i
framtidens idédebatt
Av Folke Fridell
IV.
Vi ha i föregående artiklar under denna
rubrik hävdat dels att syndikalismen i
stort är ensam om att representera en
helgjuten socialism, dels att det borde finnas
vissa förutsättningar till framgång för
kommande dagar.
Denna optimistiska slutledning förpliktar
och det är givet, att om vi skola lyckas, så
måste alla klutar sättas till i agitationen. Så
långt jag förstår saken, är det först av allt
klarhet i programmet, som bör eftersträvas.
Nu borde det väl inte råda något missförstånd
ute bland arbetarmassorna om, vad
syndikalismen eftersträvar, men tyvärr torde det vara
si och så med den saken. Att detta inte är
syndikalistemas fel förändrar inte faktum och
minskar ingalunda nödvändigheten av en
konkretisering av syndikalismens program.
Det finns vissa svaga punkter i det
syndi-kalistiska programmet — jag medger villigt,
att uttrycket dåligt täcker vad som åsyftas —
som äro i behov av, inte en förändring men
väl en konkretisering. I själva verket ligger
”svagheten” inte i det syndikalistiska
programmet, utan i stället i den form, vi ha
använt oss av för att framställa våra
synpunkter. Om det alltså för alla aktiva anhängare
av vår rörelse är lättförståeligt och
begrip-bart, så ha vi dock inte riktigt lyckats med att
för den stora massan klargöra vissa saker
eller uppfattningar. Bara detta, att man på
många håll sammanblandar kommunister och
syndikalister, bevisar mer än nog, att man på
olika håll har missuppfattat oss ganska
väsentligt. Och att detta — för en så typisk
rörelse som syndikalismen — är en svaghet,
torde vara höjt över all diskussion.
Låt oss stanna ett ögonblick inför vår
antistatliga ställning. Generellt sett och i största
allmänhet förefinns det kanske inte något
missförstånd beträffande vår inställning till
staten, men att vår antistatliga uppfattning
i själva verket bygger på rent socialistisk och
frihetlig grund, står däremot inte så klart i
folkets medvetande.
Idag äro vi ingalunda ensamma i vår kritik
av statens växande makt och marschen hän
mot totalitarismen. Tvärtom finnes det lite
varstans krafter, som höja sina varnande
röster. Vi ha till att börja med liberalismen, som
bygger sin statskritik på en kanonisering av
det kapitalistiska systemet. Beträffande
liberalismen är det att märka, att den erkänner
statens existensberättigande på det sociala och
det politiska området, men hesiterar inför
statens intrång på det ekonomiska. Det torde
vara så, att liberalismens kritik av statens
växande kontroll över det ekonomiska livet i
mycket stor utsträckning sammanfaller med
den syndikalistiska kritiken.
När anhängarna av den ”fria konkurrensen”
påstå, att statens kontroll eller ägande på det
ekonomiska livet måste innebära en
förminskning eller eliminering av den individuella
friheten, så instämma vi fullt i detta, inte därför
att vi äro anhängare av det kapitalistiska
system, som liberalismen vill föreviga, utan helt
enkelt därför att det är sant, att ett
statsöver-tagande kommer att innebära, att människorna
förvandlas till trälar under en byråkratisk
statsinstitution.
Sammalunda torde det förhålla sig, när det
gäller kooperationens eller kooperatismens
anti-statlighet. Beträffande kooperationens
ställning föreligger det tydligen antingen oklarhet
eller också medveten dualism. Kooperationen
är motståndare till statens kontroll över det
ekonomiska livet med den officiella
motiveringen, att det fria handelsutbytet och den fria
konkurrensen är ett idealt förhållande. Vid
sidan om denna rent liberalistiska uppfattning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
