Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppvaknandet mot
centralismen
Av Karl Bondeson
Centralisation eller decentralisation liar
ständigt varit ett tvistespörsmål inom
arbetarrörelsen. På det politiska området står
socialdemokratin som bekännare till en stark
statscen tralisation, dock distanserad av
bolsjevismen, vars dröm om den statstotalistiska så
kallade ”proletariatets diktatur” inte väsentligt
politiskt-tekniskt skiljer sig från den
Musso-linska fascismen och den Hitlerska nazismen.
På andra isidan står syndikalismen som
representant för decentralisation och
självbestämmanderätt eller føderalistisk samverkan. Vad
centralismen under de sista årtiondena skänkt
mänskligheten i form av statstotalism synes
inom en del socialdemokratiska kretsar ha
framkallat betänkligheter. Man har börjat reagera.
Ett par vittnesbörd i detta avseende, som vi
här vilja påpeka, äro värda all
uppmärksamhet.
Hr Fredrik Ström framställde den 12
januari en interpellation till Socialministern: ”Kan
Och där befinna vi oss nu. Om denna linje
skall kunna brytas, om reaktionen skall
kunna tvingas tillbaka, om demokratin åter
skall komma till heders, det beror uteslutande
på, om de stora folkmassorna kunna befria sig
ur reaktionens gastkramning. För den mycket
omskrivna fredsberedskapen kräves i första
hand en demobilisering av hela den reaktionära
lagstiftning, med vilken man välsignat oss
under kris- och krigsåren. En del av denna
lagstiftning kallas provisorisk. Den har begränsad
man från regeringens sida förvänta åtgärder
till en decentralisering av den statliga
administrationen i riket, till en återgång till större
kommunal självstyrelse och till en nedskärning
och en förenkling av den byråkratiska
apparaten?”
Interpellanten pekade till en början på de
vådor, som en fortsatt centralisering till
Stockholm av alla slags statliga institutioner och
inrättningar leder till, varefter han anmärker:
Men ännu farligare är en oavlåtlig
centralisation i annat avseende. Jag syftar på
centralismens tendens att dräpa demokratins
inre, självstyrelsens aktivitet och initiativkraft
genom att lägga makten och avgörandet i en
ständigt växande och inflytelserik byråkratis
händer: den statliga, den
organisationstekni-ska, den privatekonomiska tjänstemannakårens
händer. Trots de avskräckande lärdomar och
erfarenheter av centraliserad makt och
byråkratisk diktatur som samtiden nog och övernog
gett oss, fortsätta vi att centralisera och
byrå-kratisera samhället. Kommunernas urgamla
självstyrelse, som bildat stommen i vår-
demokrati, usurperas alltmer av staten och dess
tjänstemän under förebärande av att statens
ekonomiska anslag kräver detta. Gamla
kommunala verksamhetsområden förstatligas.
Länsstyrelsernas befogenheter och fria verksamhet
kringskäras, trots att dessa genom sin
lokalkännedom äga de bästa förutsättningar att väl
lösa lokala frågor. Även landstingen torde se
sig infamt påpassade, icke alltid till vare sig
ekonomisk eller social nytta. Härmed är icke
ifrågasatt behövligheten av kontroll och
eftersyn. Men arbetsomgång, ökade
tjänstekostna-der, fördyringar, förseningar och minskad ef-
giltighetstid. Den kan avskrivas, genom att
lagarna icke förnyas. Men en del är så
inkopplad, att den har bestående karaktär. Dess
fortsatta bestånd svär emellertid mot demokratin
och friheten och måste bli ett stöd för
reaktionens fortsatta frammarsch. Om det icke lyckas
att resa arbetarmassorna till kamp för en
utvidgad demokrati, så kommer det att bli
reaktionen som avgår med segern även efter
detta världskrig. Att resa arbetarna mot
reaktionen är den viktigaste fredsberedskapen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
