Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det. I april 1918 skingrade de bolsjevikiska
myndigheterna de anarkistiska
organisationerna med våld.
Förut hade bolsjevikoma samarbetat med
dem. Nu blevo de obekväma för utvecklandet
av diktaturen. I juni månad blev det
vänster-socialrevolutionärernas tur att röna samma
öde. Och så tog nedskjutandets, terrorns och
människoföraktets tid vid. En period av
moraliskt och politiskt förfall följde. Strejker
utbröto i industrierna. Revolter följde bland
bönderna. Hela byar utplånades med hjälp av
artilleri. Blodet flöt i strömmar. Sovjeten
förvandlades till verkställande organ för det
bol-sjevikiska partiet. Pressfriheten stämplades
som borgerlig fördom. Ryssland förvandlades
från en sovjetrepublik till en orientalisk
despoti. ”Proletariatets diktatur” var etablerad.
Därmed var också sovjetsystemet avlivat.
Partidiktatur och sovjetsystem äro tvenne
fullständigt oförenliga principer.
Sovjetsystemet, fritt tillämpat, måste ständigt bli ett
uttryck för folkets, den stora massans vilja,
vilken genom sina egna sovjet kan verkställa
sin egen vilja. Men partidiktaturen, som
också kallas ”proletariatets diktatur”, är skapad
för att ge uttryck åt partiets vilja till
herravälde över folkets massa. De tvenne
principerna kunna icke existera vid sidan av varandra.
Antingen måste sovjetsystemet dö eller också
partidiktaturen. Denna gång blev det
partidiktaturen som avgick med seger.
Officiellt har man naturligtvis förklarat
undertryckandet av de andra partierna, av
socialdemokrater, socialrevolutionärer, syndikalister
och anarkister med, att de voro
kontrarevolutionära och fiender till folket. Lyckligtvis finns
det också andra vittnesbörd, som icke kunna
ignoreras. Sinovjevs tal på ryska
partikongressen i mars 1921 är intressant:
”Vårt förhållande till de revolutionära
anarkistiska elementen måste på den internationella
arenan vara i viss mån ett annat än i
Sovjet-ryssland. Det måste vara sådant, som det var
hos oss år 1917, då vi mer än en gång gingo
mot bourgeoisien, mot Kerenski och mot
men-sjevikerna tillsammans med en bestämd flygel
av anarkister och syndikalister. Då gällde det
kamp mot bourgeoisien. Här fanns ett och
annat, som höll oss samman. Envar av oss, som
deltog i revolutionen, erinrar sig flera fall,
då vi måste avsluta vissa
kampöverenskommel-ser med de syndikalistiska och anarkistiska
elementen ... Men det är klart, att då efter
maktens erövrande av proletariatet (läs av
bolsjevikiska partiet!), anarkismens och
syndikalismens förstörande, desorganiserande element
blevo lika fientliga mot oss som de varit mot
bourgeoisien, så måste vi förändra vår håll
ning till dem. På den internationella arenan,
där vi befinna oss inför proletärrevolutionen,
måste vi emellertid, utgående från ryska
revolutionens erfarenhet, råda våra kamrater att
förhålla sig mera toleranta.”
Således: tolerans mot anarkister och
ssmdi-kalister, så länge bolsjevikerna kunna
utnyttja deras revolutionära insatser, men när
makten är erövrad av bolsjevikerna och anarkister
och syndikalister inte heller vilja underkasta
sig bolsjevikernas herravälde, så måste man
likvidera dem.
På samma kongres’s vände sig Lenin mot den
lojala oppositionen, som fördes från
fack-föreningshåll och i vars spets stodo
Schlapni-kov och Kollontaj:
”Den plattform, som ibland kallas
arbetaroppositionens plattform och ibland något
annat, representerar helt enkelt en syndikalistisk
förvillelse, och många individer, som tro sig
hjälpa det proletära partiet, den proletära
diktaturen, proletariatets rörelse, hjälpa i
verkligheten de småborgerliga anarkisterna, söm
många gånger under revolutionens lopp varit
den proletära diktaturens (läs den
bolsjeviki-ska partidiktaturens) farligaste fiender. Nu —
och det är den grundläggande lärdom detta år
givit oss — har detta småborgerliga
anarkistiska element visat sig vara den farligaste
fienden, som skulle kunna samla största antalet
anhängare och skaffa sig det största stödet i
landet, samtidigt som de äro de som äro mest
skickade att förvända massans mentalitet och
till och med draga med sig en del av de
neutrala arbetarna. En liten syndikalistisk eller
halvanarkistisk förvillelse behöver inte vara
farlig, ty partiet skulle ha övervunnit den.
Men om den rycker bondeklassen med sig,
gigantisk genom sitt stora antal, då blir det
andra saker än att diskutera teoretis-ka
förvillelser.”
s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
