Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men i Frankrike redan voro försvunna. Det var
vår spanska rörelse, som plötsligt — ställd inför
ett historiskt ansvar — praktiskt taget måste
utveckla en helt ny revolutionär taktik, utan att
ha’tid till teoretiska undersökningar. Under
inflytande av den spanska syndikalismen övergick
den demokratiska försvarsaktionen mot de
revolterande generalerna i juli 1936 omedelbart
i en socialistisk expropriationsaktion i städerna
och på landsbygden. Efter det första
ögonblickets revolutionära seger inställde sig emellertid
den dubbla taktiska uppgift, som hittills varit
avgörande för varje revolutions öde: att ge det
revolutionära uppbyggandet fasta grundvalar
och att organisera det revolutionära
försvarskriget (sistnämnda problem hade Pataud och
Pouget i sin roman ”löst” med en rentav
ansvarslös optimistisk fantasi).
Den spanska CNT såg framför sig två
möjligheter: antingen att — i strid med hela sin
tradition — själv bli ett totalitärt parti och slå
ned alla andra krafter, som deltagit vid dess
sida i den antifascistiska kampen, eller att
avstå från varje slags total CNT-revolution och i
stället upprätta en regim av socialt och
politiskt samarbete på grundvalen av de spontana
revolutionära nygestaltningarna. Utan att tveka
ett ögonblick valde CNT den senare vägen.
Först senare uppstod en viss opposition
däremot, som visserligen inte kunde uppvisa några
avgjort nya perspektiv och som delvis helt
enkelt utvecklade sig i de
oppositionell-bolsjevi-kiska tendensernas anda. CNT etablerade
emellertid praktisk samarbete med den spanska
LO (d. v. s. UGT) liksom också med de
politiska vänsterpartierna, — fast naturligtvis
utanför den gamla parlamentariska ramen. Detta
samarbete höll CNT fast vid också under
emigrationen och det fortsättes likaledes i den
illegala kampen i Spanien. Efter Francos
störtande torde dessa nya taktiska utvecklingar
komma att starkt påverka CNT:s linje. De
under inbördeskriget uppträdande nya
strömningarna inom CNT ha väckt stark opposition i de
syndikalistiska kretsarna utomlands. Många
frågade sig, varför inte CNT med tillhjälp av
skickligare paroller lyckades få UGT helt och
hållet över på sin sida samt utesluta de övriga
antifascisterna. Talrika utländska kamrater,
vilkas praktiska framgångar i de egna länderna
likväl ännu stå långt efter för CNT:s,
framlade för de spanska syndikalisterna förslag om,
huru det skulle göras för att bli bättre. Ja, en
känd fransk kamrat undslapp vid ett samtal
med den som skrivit dessa rader det yttrandet,
att de spanska kamraterna borde ha genomfört
sin egen diktatur, när det inte längre fanns
någon annan utväg. Men lyckligtvis ha sådana
uppfattningar alls inte drivits igenom.
Erfarenheterna från Spanien och
Hitlertysk-lands skräckvälde över hela Europa verkade
i stället i samma riktning. I våra syndikalistiska
kretsar — så vitt man kan iakttaga dem i dag
— har i denna tid utbildat sig en särskilt skarpt
utpräglad aversion mot varje diktatorisk och
totalitär lösning; det låg, när allt kommer
omkring, i de frihetliga idéernas logik. Men som
en positiv komplettering till dessa i dag helt
medvetet antitotalitära uppfattningar synes
också en ny positiv uppfattning om demokratin
utvecklas, vilken på något sätt ligger på
CNT-taktikens linje av år 1936. I ett åt
Kooperationen ägnat nummer av ”Arbetaren” (för den 9
juni 1944) skriver t. ex. Albert Jensen: ”Ett
nytt samhälle med ekonomisk rättvisa... kan
icke bli resultatet av, att den ena eller andra
riktningen strävar efter att bli
ensambestämman-do över alla de andra. Ett framtida samhälle
måste nog bli en syntes av alla de sociala rörelser,
som på olika områden och efter skilda vägar
sträva fram till det gemensamma målet: social
och ekonomisk rättvisa. Tanken på att genom
den ena riktningens diktatur över de andra
tvångsmässigt pressa in mänskligheten i en
uniform tillvaro är så grotesk, att den är omöjlig.”
Att det finns en stor skillnad mellan detta
ställningstagande å ena sidan samt Patauds och
Pougets utopi å den andra, är klart som dagen.
Naturligtvis har syndikalismen aldrig haft
diktatoriska avsikter; men också i stället för det
tidigare hoppet, att syndikalismen så att säga
helt organiskt, utan diktatur, skulle kunna bli
den dominerande riktningen, träder i den här
citerade uppfattningen en ny föreställning,
vilken fattar socialismen som resultat av många
olikartade folkrörelsers strävanden, —- inte
mera som totalt förverkligande av en viss
riktnings ideal. Denna insikt tränger sig
faktiskt på oss genom de senaste tio årens
erfarenheter. Men det är intressant att se, att den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
