Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förverkliga några krav, som sedan gammalt
varit arbetarnas.
Men detta är icke syndikalism.
Syndikalismens ståndpunkt är i korthet denna: Den
kapitalistiska produktionsordningens syfte är
profit. Man producerar icke för fyllandet av
behov. Så länge företagaren kan få avsättning
på sin vara, så länge köper han arbetskraft
för tillverkningen. När marknaden av en eller
annan anledning inte ger omedelbar
avsättning, inskränker eller stoppar företagaren
produktionen. Att han därvid också rycker
det knappa brödet ur munnen på sina
löne-arbetare, bekymrar honom i allmänhet inte ett
jota. Till en viss grad kan han möjligen låta
tillverka varor på lager, men bara så långt det
kan tänkas vara profitabelt. Riskerar han att
vinsten förminskas, inställes arbetet, och
arbetaren och hans familj utlämnas utan hänsyn
till arbetslöshet och därmed följande svält och
umbäranden.
Denna kapitalistiska princip, att driva
produktionen uteslutande för vinstens skull, är
både omoralisk och asocial. Det är också
asocialt att utlämna produktionsmedlen,
fabrikerna etc., till den enskilde kapitalistens eller
företagarens bestämmande. Produktionen bör
icke baseras på vinst utan på
tillfredsställandet av behov och då först och främst
tryggandet av de mest primära behoven: mat, kläder,
husrum. Produktionen bör således vara en
samhällsangelägenhet, icke en enskild
vinstangelägenhet. Produktionen bör således
soeia-liseras, men socialiseras på ett sådant sätt, att
människorna inte därmed förlora sin
personliga frihet. Att socialisera produktionen genom
att överföra alla produktionsmedel till staten,
betyder egentligen bara att utbyta
privatkapitalismen mot statskapitalismen och förvandla
alla arbetare från löneslavar under de enskilda
företagarna till löneslavar under staten. Det
skulle innebära, att all den ekonomiska makt,
som förut var delad på de enskilda
kapitalisterna, samlades och koncentrerades i statens
hand. Staten fick därmed en enorm makt över
människorna, långt större än kapitalisternas,
just därför att makten samlades på en punkt.
En sådan socialisering skulle förinta den
personliga friheten. Därom vittna
förhållandena i alla diktaturstaterna. En socialisering
måste således ha en sådan form, att den
bevarade den personliga friheten. Varje form av
socialisering, som kastar bort friheten, är
reaktionär och fientlig mot framåtskridandet,
fientlig mot all frihet.
Det är därför syndikalismeii med
förkastandet av det slags socialisering, som
rekommenderas av socialdemokratin (väsentligen
stats-övertagande av alla viktiga industrier), och
ännu mera fientlig mot det slags socialisering,
som rekommenderas av kommunisterna (all
produktions koncentrering i händerna på en
totalitär stat, som kontrolleras av det
bolsjevikiska partiet) rekommenderar en socialisering
genom produktionens övertagande av
producenterna och deras organisationer.
Genom denna socialiseringsform likvideras
den kapitalistiska vinstproduktionen och
und-vikes mänsklighetens förslavande under en mer
eller mindre allsmäktig stat. Därigenom
åter-ställes producenternas frihet, även som
arbetare så långt detta är möjligt under den
kollektiva arbetsform, som betingas av den moderna
tekniken. Producenternas egna
sammanslutningar handha produktionen, som anpassas för
fyllandet av de mänskliga behoven. Genom sina
sammanslutningar bestämma producenterna
över produktionens sociala samordnande. På
varje fabrik eller avdelning välja
producenterna sin fabriks- eller driftsledning och behålla
den ständiga möjligheten att återkalla
denna ledning, om den inte fyller förväntningarna
eller icke förvaltar företagen efter de
principer, som utarbetades för en sådan
samhällsordning. Därmed behålla producenterna
ständigt kontrollen över produktionen och
garantien för, att intet parti, ingen institution,
ingen stat kan göra sig till herre över dem. De
omöjliggöra herraväldet och garantera
friheten i den möjligaste utsträckning. •
Det ovan refererade ”nyfascistiska”
socialiseringsprogrammet innebär nog ett steg
närmare socialismen, men väl att märka
statssocialismen. Det överför en betydande sektion
av produktionsväsendet till staten. Det
insätter arbetarna som delägare och därmed som
delaktiga i vinsten. Vill man vara välvillig, kan
man säga, att denna åtgärd innehåller några
procent socialism, därigenom att den till en del
undantränger kapitalprofiten. Det genomför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
