Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Engelska
samvets-vägrare
I England har man under detta krig
behandlat samvetsvägrarna något bättre än under
det förra, även om det kanske inte varit så
mycket bättre. England har icke som Amerika
undantagslöst vägrat att frikalla dem. Det har
icke heller bara tillåtit dem, som tillhöra en
religiös församling, att bestå sig med lyxen att
hålla sig med ett samvete. Det har inte som
Tyskland utan vidare avrättat dem. England
har varit humanare.
Före krigets utbrott avlade Cliamberlain en
högtidlig försäkran, att ”där det finns
samvetsbetänkligheter, där skola de bli
respekterade och det skall inte bli någon förföljelse av
dem som hysa dem”. I mars 1941 förklarade
Churehill: ”De rättigheter, som blivit
garanterade i detta krig och det föregående till
samvetsvägrarna, äro väl kända och äro en
definitiv del av den brittiska politiken. Allt som har
karaktär av förföljelse, slaktoffer och
människojakt är avskyvärt för det brittiska
folket.”
Omkring 57,000 personer ha intill januari
1944 varit inkallade till domstol. Av dessa ha
omkring 3,500 blivit dömda och fått avtjäna
fängelsestraff, en del av dem upprepade
gånger.
I detta krig ha myndigheterna konfronterats
med ett nytt problem på grund av
upprättandet av Civila Försvarstjänsten, vilken
inkluderar tjänstgöring i liemskyddet, brandskyddet
och industriell arbetstjänst. Det ligger i sakens
natur, att en del personer skulle utvidga sin
vägran att bära vapen även till att omfatta
varje tjänst mer eller mindre i direkt
förbindelse med krigstjänsten.
Antalet, som vid början av detta år blivit
straffade för vägran att ta någon som
helst del i den civila försvarstjänsten, var
omkring 1,100 och många av dessa ha straffats
upprepade gånger. Anmärkningsvärt bland
dessa är fallet George Elphick, som blivit dömd
åtta gånger och som för ieke länge sedan
överklagade det femte straff, lian ådömts för att
icke vilja ta del i brandskyddet. Hans klagan
förkastades och han fick välja mellan att
betala tio pund eller att avtjäna två månaders
fängelse. Han valde det senare, trots att han
är en mycket förmögen man, för vilken 10
pund inte har någon betydelse. Det är att
märka, att i sådana fall har domstolen icke att
befatta sig med frågan, om det föreligger
verkliga samvetsbetänkligheter som motiv.
Lagstiftningen tar hänsyn till en persons
samvetsbetänkligheter, när det gäller krigstjänst, men
inte, när det gäller att utföra sådana uppdrag
som hemskydd, brandskydd och industriella
tjänster. Logiken ligger emellertid hos den
dömde, icke hos staten och lagstiftningen.
Om en människa menar, att det är orätt att
döda andra människor, så måste det
också vara orätt att genom att ta plats i
industrin lösgöra en annan människa, som i hans
ställe går ut ocli dödar. Detsamma blir
förhållandet, om han tar tjänst i hemvärnet eller
brandskyddet eller annan motsvarande
verksamhet. Arbetar han i en ammunitionsfabrik,
medverkar han också till att döda andra.
Likaså om han bryter kol, som gör det möjligt att
ammunition tillverkas etc.
Det kan invändas, att det icke är riktigt att
så sätta saken på sin spets, att det måste
sättas en gräns någonstädes — och alla andra
invändningar människor göra. Men man kan
icke förneka samvetsvägramas logik.
Vägra-rens ståndpunktstagande är hållbart, när han
hävdar sin ovilja att ta order av en
myndighet, som han inte erkänner. Lydde han order
skulle han därmed erkänna sig vara en del av
det militära maskineriet, även om detta erbjöd
honom skyddsarbete i stället för krigstjänst.
Elphick och hans meningsfränder skulle
naturligtvis inte vägra att släcka brandbomber,
rädda människor från ruinerna av
sammanstörtade hus eller rädda människoliv, var helst
det fanns en chans till det. De skulle inte
heller vara rädda för hårt arbete. Men de vägra
att göra dessa saker på order, när den
order-givande myndigheten är det exekutiva organet i
ett samhälle, som väsentligen sysslar med att
organisera masslaktningar av människor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
