Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i samklang med tidens vånda, vara av stort
intresse. Han avslutar sin kritik med följande
rader: "Skulle man inte kunna tänka sig att
uppgifter om sådana förhållanden, som direkt
beröra Sverges framtid, do mest brännande
efterkrigsproblemen t......ex., kunde utgöra en
större dragningskraft på
veckotidningsläsande stockholmare än låt oss säga färska
detaljer från (skådespelerskan) Sickan Carlssons
hem? Skulle man inte med tanke på det
världsdrama som vi alla, krigförande eller icke
krigförande, för närvarande uppleva
överhuvudtaget kunna tänka, sig en mindre
eskapistbeto-nad atmosfär i huvudstaden? En smula frivillig
moderation i mat oeh dryck, en allvarligare
’approaeh’ till världen utanför våra gränser,
en annan livsstil? Riskera vi inte på detta sätt,
att vi tala ett annat språk än världens
människor i övrigt när freden kommer, den
tidpunkt då det mer än någonsin gäller att förstå
vad de ha att säga oss och få dem att förstå
oss?"
Även författaren Gustaf Hellström har låtit
sina tankar kretsa om liknande spörsmål,
bl. a. huruvida kriget inverkar på att
"omvärdera" mähniskovärdet. Även han har — i en
längre uppsats i Dagens Nyheter —
konstaterat andlig torka och självgodhet i
"folkhemmet": "Bristen på konfliktämnen framträder
intè minst i såväl den offentliga debattens
som den privata diskussionens torftighet.
Benägenheten för standardisering, motviljan att
sticka av från omgivningen är påfallande, vare
sig det gäller kläder eller åsikter. Kritik
utifrån upptas ofta med dåligt humör eller med
en hänvisning till bristande kompetens eller
omdömesförmåga; kritik inifrån betraktas som
brott mot solidariteten eller som bevis på
avsaknad av god ton." Vad det sistnämnda angår
— de styrandes motvilja mot demokratisk
kritik av offentligheten berörande affärer —, har
ju just den syndikalistiska idériktningen gjort
sina bittra erfarenheter därav. Om vi inte
minnas fel, var det ingen mindre än statsministern,
som under mörkläggningsåren . påtalat dylik
kritik som "osvensk"; den mest ihåliga och
hycklande’ fras som låter sig tänkas. Så har
skriver Hellström som kommentar till en
situation, som vi här beteckna som "mellan idyll
och slagfält": "De kämpande och icke minst
de härtagna folken går ut ur denna blodiga
gastkramning med en erfarenhet som är så’
oändligt djupare än vår. Det de nödgats
utstå kan inte upplevas genom medlidande eller
inlevelse. Alla dessa.folk.ha utsatts för
prövningar för vilka vi visserligen inte; ställer oss
likgiltiga eller oförstående, men viikas
inverkan på individens oeh nationens psyke vi inte
kan ■ fatta. Personligen hör jag inte till dem
som anser att lidandet alltid förädlar, men
jag har å andra sidan svårt att frångå den
uppfattningen att lidandet och offret
förrn än sk 1 i gliet ens grundvärden i längden har en
sådan inverkan.. I varje fall. står vi svenskar
utanför de erfarenheter som ett sådant offer
medför. Detta faktum skulle kanske i och för
sig inte ha så stor betydelse, om vi i.nte just
i detta avseende befunne oss så gött som
isolerade, i vår vrå av världen, t. o. m. helt
isolerade. Det är en isolering av en art som k à n
innebära en fara för oss som människor oeh
kulturbärare, hur välkommet det än kan vara
både för oss, för krigshärjade grannar och
mera långväga flyktingar att vårt land
bevarats som tillflyktsort oeh idyllreservat."
Även en konservativ (för att inte säga
reaktionär) borgare som språkprofessorn Erik
Wellander — densamme som framstått i
mindre sympatisk dager såsom inspektor för Tyska
skolan i Stockholm — har märkt, att det
blåser ganska fientliga vindar från t. ex.
skandinaviska grannar. En smula, snusförnuftigt vill
professorn om inte ursäkta så dock motivera
den svenska högtidspratsamheten med "den
hos vårt folk sedan länge inplantade tron på
rättens slutliga seger. Det är en förtröstan av
rent religiös art, som väl har sin yttersta
grund i tron på en rättfärdig gud. Det är en
i rättsmedvetandet djupt rotad förvissning om
att det goda till slut skall segra, att den som
har rätt i längden också skall få rätt."
Wellander påpekar sedan envisheten i detta —
i oeh för sig bekväma, till ingen handling
förpliktande —■ resonemang av låt gå-slaget, där
"trön på det gödas slutseger" helt enkelt
ersätter kraftiga handtag för egen del. Man
kan väl knappast bestrida riktigheten i
Wellanders påstående, att denna trosvissa (men
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
